Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1869, sida 1

ul SKORCH. H Hur behagligt det är under detta gröna tak, med dess hvälfda grenar, den blå himlen och det gyldene solskenet! De unga promenera två och två, och mr Hamel bjuder Marguerite armen. Jag kan icke säga hvad de tala om, ty jag går långt bakom dem med madame Vaudon; men jag ser honom luta sig emot henne, jag ser solskenet glittra på hans silfverlockar, och jag ser på den tanksulla böjningen af hennes hufvud och det tilfälliga uppvändandet af hennes ansigte, att hon lyssnar (så som hon alltid lyssnar till honom) drömmande. — Charles Gautier får akta sig, säger madame Vaudon betydelsefullt. — Vår hjelte med silfverlockarne har en tjusande tunga och kunde blifva en farlig rival. Jag ser efter dem och suckar. — Jag skulle icke vara ledsen vid tanken derpå, svarar jag sorgset, — om mr Hamel skulle kunna göra henne lyckligare än den andre, men jag fruktar, att båda passa min lilla Marguerite mycket illa. — Hur så? — Åh, kanske har jag ingen rättighet att bedöma någondera; men jag tycker, att mr Gautier är den siste man i verlden, som Marguerite borde gifta sig med. Han är stolt, allvarlig, fordrande, och han be