dessa ställen, i sällskap med mr och madame Vaudon och tre vagnar fulla af muntra pilgrimer. Marguerite var med, under min uppsigt. NN Hamel var med på sin vackre, svarte äst. Den lille jovialiske doktor Grandet och general Max och Adele, uppvaktad af den tyske baronen, och tre eller fyra andra unga personer fulländade sällskapet. Mr Charles hade blifvit inviterad, men afslagit bjudningen, och Delahayes hade alla varit der så ofta, att ingen, utom Marguerite, var hågad att deltaga i utfärden. Det var en herrlig morgon, full af solsken och fågelsång, med en mild dimma öfver bergen och knappast ett moln någonstädes att se. Vi möttes tidigt, för att undvika hettan. Alla voro upprymda, och mr Isamel, som red förut, bröt af några grenar af ljusröd hagtorn, som han kastade in i vagnarne. En kärra följde på något afstånd, lastad med matvaror, och en af de unga damerna hade medtagit en guitarr. Allt tillsammanlagdt, var det ett det trefligaste lustparti man kan tänka sig. I början följde vi vägen till Santenay, men veko sedan at inåt sjelfva hjertat af bergen, öfver steniga bivägar, der vi endast kunde köra steg för steg; förbi mörka skogar och ensliga landtgårdar, genom pass, nästan otillgängliga genom stora nedsallna klippstycken, och utmed vingårdar, der de solbrända arbetarne sprungo fram, för att skugga ögonen med sina I gr händer och stirra efter oss, som lom vi varit varelser från en annan verldNu smalnar vägen till en stig, föga bredare än en gångstig, och träden mötas öfver våra hufvuden i götiska hvalfbågar.