Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1869, sida 2

affär och begagnat sig deraf att helsa på sin fästmö. Han sade henne det efter en stund, men ett tvunget leende var hennes enda svar. — Om jag vetat, att jag kommit att rida bit i afton, sade han, skulle jag stoppat någonting i min ficka — en — en slags legendisk berättelse, som jag önskar du skulle läsa, Marguerite. — Åh, i sanning! — Skrifven, fortsatte mr Charles, något i samma stil som Walter Scott. — Då är jag glad att du icke tog den med dig, sade Marguerite. — Jag hatar Walter Scott — han är så tråkig. — Mr Charles såg förargad ut, tvekade ett ögonblick och fortsatte derpå: — Jag tror, att ämnet, det oaktadt, skulle retat din nyfikenhet, sade han. — Det handlar om mitt gamla torn på Santeney. Marguerite såg upp. — Hur besynnerligt! Jag visste icke, att der fanns en legend förbunden med stället. — Icke jag heller, tills för några veckor sedan, då jag sann anekdoten berättad i en mycket gammal bok, som tillhört min far. Märk, endast anekdoten — icke poemet. Marguerite undertryckte en gäspning. — Historien, sådan den nu finnes, fortsatte mr Gautier, — författades af en trogen riddare till hans trolofvades nöje. Riddaren bodde på Santemay, och damen i ett slott i Montrocher. Kan du gissa riddarens namn? — O, Mon Dieu, nej! sade hon liknöjdt. — Jag har ej det ringaste begrepp derom.