detta sätt kom jag in i förmaket, der den första person jag möltte var madame Delahaye. — Jlon Dien! mademoiselle, sade hon något otåligt, — hvar har ni varit? Vi skola resa hem, och jag har sett efter er öfverallt. Monsieur har just gått att hemta Marguerite. Hon sitter derborta, talande med madame Vaudon och den nye presten. O, Mon Dieu! det är säkert mycket sent, och vi hafva mer än sex mil hem. Mr Delahaye medförde icke allenast Marguerite, utan äfven mr Hamel och madame Vaudon, som förgäsves försökte öfvertala oss att dröja en halftimma längre. Madame var obeveklig och ville icke vänta ett ögonblick. Sålunda togo vi farväl, packades in i den tvåsitsiga schäsen och foro åstad. Marguerite och jag innehade baksätet, men vi vexlade knappast ett ord på hela hemvägen. Hon var upptagen af sina tankar och jag af mina. Huru nära de öfverensstämde, eller hur långt de voro åtskiljda, skulle vara svårt att säga.