ens barn, som i betydlig mån befolka råra badorter. Tysekil har naturligtvis också sitt antal ve dylika det moderna samhällets patiener, men vi förbigå dem gerna och hasta lit, der man förenar nyttun med nöjet, wilket lätt låter sig göra i Lysekil, der nan har en mängd af utmärkta seglare, vilka hela dagen ligga redo att taga passagerare ombord. Utfärder göras också idt och ofta, städse kotterivis — och i sanning, flera af dessa kotterier äro af len beskaffenhet, att man ej gerna kan tillbringa angenämare stunder, än i ett dylikt sällskap, under en liten utflykt till de många olika närbelägna ställena. Att baler eller danssoirer ej vilja taga fart är mindre att undra på, då dansen på vågen är vida att föredraga framför qvalmet och etiketten i en balsal, der under en tropisk hetta glacehandskarne och frackarne äro oumbärliga. Men oberoende af sådana nöjen eger Lysekil, såsom sagdt är, uti sina verandor och sina båtfärder tillräckliga dragningsmedel för de helsosökande, hvilket ju också är hufvudsaken. Särskilt bör omnämnas det sätt, hvarpå sjelfva badinrättningen skötes, hvilket, enligt den allmänna mening, som osta högt uttalades, förtjenar allt erkännande. Professor Curman, som redan en följd af år förestått badinrättningen, har ej ringa förtjenst uti det ökade förtroende, som anstalten tillvunnit sig, liksom ock direktören hr G. E. Bundsen, hvilken såväl af badgästerna, som inom kommunen gjort sig aktad och omtyckt för sin verksamhet och outtröttlighet uti allt, som kan bidraga till gemensamt bästa. Vid den ena af verandorna ses ute i sjön en fyrkantig tingest flyta. Hvad månde det vara? Jo, en samling af hafvets innevånare tillbringar här sina dagar uti ett fängsel, som tillåter dem att blicka ut i sitt rätta element, men tillsluter för öfrigt denna deras verld för dem. Det är ett aquarium, anlagdt at fiskeriintendenten hr G. von Yblen. Ett besök der nere på hafsbottnen har sina behag såväl dag som natt, det sednare vid ljus och lampors sken, Hvilket besynnerligt lif företer ej denna fiskverld? På bottnen framsläpa rödspettan och flundran sina flata kroppar vid sidan af krabban eller hummern, som dölja sig inunder en sten eller bakom något gjögräs. Öfver dem simma med maje tisk gång lyrtorskarne, hvilka ej akta för rof att sluka de lifliga småhvittlingarne, som äro urståndsatta att försvara sig. Der styr rätt mot glasrutan snoken — en fisk med ett högst obehagligt yttre: han stannar och betraktar åskådaren en stund, men gör snart en vändning och drar åstad att se hvem han uppsluka månde. Der ligger några ostron rundt om ett klippstycke, — der några skal — och hvem månde det vara, som förrättar tapetseraretjenst och tyckes liksom vilja utestänga menniskors profana blickar? Jo, detär ett par maneter. För hvarje gång de göra en rörelse synes det, som om de stodo i rök och dam. De utspinna sina trådar i den finaste form och betäcka ansenliga ytor. I deras het ses sjöstjernorna fästa sig å gl vorna, som bilda väggarne, och det synes huru fiskarne sky det farliga grannskapet. En mindre fisk förirrar sig dock och råkar in uti det utspunna nätet, der han genast omhöljes; med en förtviflad fart åter vänder han hehängd med delar deraf, hvilka han förgäfves söker afskudda sig. Hafvots innevånare lefva ej heller bara af vatten, det känna vi litet hvar, och för att oj de skola tvingas att uppäta hvarann — nagot som dock dagligen sker — så matas samlingen med skal. Vid ett sådant tillfälle företer denna egendomliga samling ett eget skådespel. Man släpper ner födoämnen ofvanifrän och inom några sekunder försvinner det. Liskarne, stora och små, företaga en riktig kapplöpning till vattenytan för att upptånga skalen som tilldelas dem. Sker nu detta besök nattetid vid ljus, så är anblicken ännu mera fängslande. Här om någonsin kan man tillämpa ordet .yrvaken på denna siskarnes verld, som måhända äfven störes uti sin djupaste sömn.