dem, innan det alls var någon fråga om sång? Ingen förolämpning, min bäste sir, ingen förolämpning! Naturligtvis kunde ni icke veta, hvem som skrifvit den ifrågavarande artikeln. Anonym recensent — öppen för allas granskning — fremling i denna del af landet; men, ursäkta mig, mr Hamel, jag kunde hafva hviskat ett ord i ert öra (om jag suttit er nära), som skulle tystnat er också. Ingen förolämpning, ni förstår, ingen förolämpning! Mr Hamel smålog föraktligt— Trodde ni, sade han, — att jag icke gissat hvem som författat artikeln. — Ni vill väl icke säga, att — att ni visste den var skrifven — — Af monsieur Deligny sjelf. — Och likväl drog ni icke i betänkande att sönderdela hvarje motiv, framdraga hvarje fel! Min bäste sir, hvarföre göra till fiende en så bitter hatare som Thåophile Deligny? Mr Hamel höjde på axlarne. — Det skulle jag i sanning ha svårt att säga, sade han, — så framt jag icke gjorde det för nöjet att straffa honom. Jag hyser en naturlig anpitathi för hela hans slägte och är lika färdig att krossa en giftig recensent som en skorpion. Madame Vaudon slöt sig nu till den lilla kretsen. Samtalet blef mera högröstadt och, begagnande mig af ett ögonblick då de allesammans skrattade, vred jag sakta om handtaget på glasdörren och steg ut på balkongen. Att stänga den lika omsorgsfullt, bana mig väg utefter salongsfönstren och försigtigt titta in i boudoiren, var blott ett ögonblicks verk. Lyckligtvis var det lilla rummet tomt och fönstret redan till en del öppnadt. På