Stuckit ut alla männen och förtrollat alla damerna! — Hur så, sir? frågade mr Hamel något stelt. — Pardieu! med er sång naturligtvis. Min bäste sir (anhållande om en förlåtelse för en sådan förutsättning), man skulle kunna säga, att ni just lemnat operans tiljor. — Ni smickrar mig, sade den andre högdraget. — Men, monsieur, jag ber att få upplysa er om att jag icke kommer från operans tiljor. Den lille doktorn skrattade och gnuggade sina händer och skakade på sitt lockiga hufvud. — Ingen förolämpning, ingen förolämpning, sade han. — Endast ett skämt — naturligtvis endast ett skämt. Hör på, mr Hamel, jag finner blott ett fel med er sång, och det är, att vi få för litet deraf. Mr Hamel bugade sig. — Sedan ni en gång börjat, fortsatte doktorn, — är ni tvungen att fortsätta, ty ingen vill sjunga en enda ton efter er. Utstuckna, sir, utstuckna! Baron, till exempel, vill icke låta öfvertala sig till något pris. Unge Lenoir, en ganska vacker tenor, svär på en förkylning, men är, oss emellan sagdt, icke mera förkyld än en salamander. Hvad Deligny beträffar, är han så stum som en paradisfågel. EUEpå min ära, doktor, sade mr Hamel leende, — det skulle göra mig ledsen att tro, det jag tystat alla dessa herrar. — Utan tvifvel, utan tvifvel, mr Hamel. Men (här såg Grandet upp med den gamla skälmska blinkningen) tror ni icke att ni temligen eftertryckligt tystat en af