— 0, nej! utropade Marguerite, — jag blir aldrig trött, då ni talar. — Och följer ni mig alltid? — Icke alltid, svarade hon stammande. Derpå tillade hon: — Men det gör ingen skillnad. Allt hvad ni säger är vackert. Jag kunde icke se mr Hamels ansigte, men han lutade sig ännu lägre ned vid. dessa ord, och hans röst sänkte sig nästan till en hviskning. — Om detta verkligen är händelsen, mumlade han, — om ni verkligen bryr er om att lyssna till en sådan drömmare som jag, skall ni ega förmåga att oändligt bidraga till en mycket glädjelös varelses lycka. Jag är landsflyktig här — har på sätt och vis varit landsflyktig hela mitt lif. Mina vänskapsband bafva varit få, och jag har varit föga förstådd till och med sedan barndomen. Kunde jag blott hoppas att nu finna en sympatiserande vän — någon, för hvilken mina drömmar vore någonting mera än drömmar, skulle jag i sanning känna, att det förflutna icke varit helt och hållet fruktlöst — att framtiden icke längre vore en öken. Marguerite förblef tyst, men tårar glittrade i hennes ögonhår. — Vill ni, kan ni vara denna vän — denna tröst — Marguerite? Hon rodnade starkare än förut, darrade, tvekade och såg ned. — Vill ni icke gifva mig ett enda ord? bad mr Hamel. Men innan detta ord hann att utsägas, kom d:r Grandet fram till dem, och deras tete å täte var slut. — Aha, mr Hamel! sade han, — ni har elektricerat oss i afton, kan jag säga er.