af sådan beskaffenhet i något föregående tidehvarf, påminnas vi dagligen, att all dikt endast är en såpbubbla. Tro icke det, mademoiselle! Romaner förkroppsliga ofta lifvets högsta sanningar, och romanskrifvare arbeta i sanning för någonting mera än deras läsares nöje. För dem som, unga och okonstlade liksom ni, sett föga af denna arbetande verld, som ligger utom den förtrollande kretsen af ett lyckligt hem, äro goda romaner bättre än erfarenhet. För dem hvilka, liksom jag, arbetat och lidit och trampat landsvägarnas stoft, äro de ännu bra, emedan de återuppväcka vår tro på det idealiska. Ännu mera, en god roman är ett konstverk och lika odödlig som en sång af Tasso eller en staty af Michael Angelo. Medgifvande allt som kan sägas till förmån för gamla tidens poeter och historieskrifvare, finnes det bland medeltidens arbeten kanske inga så intressanta som Chausers Canterbury Tales och Ihe Chronicles of Froissart. I dessa läsa vi lifvet i de romantiska tiderna, endast beklagande att källorna till vår undervisning äro så få, och att det förflutnas stora män voro så likgiltiga för deras tids hvardagshändelser. Besinna — om Petrarch och Spenser skrifvit romaner, afmålande deras respektiva århundradens lefnadssätt, hur gerna skulle vi ej gått miste om den enes sonnetter och den andres hjeltedikter! Godt, mademoiselle, hvad dessa böcker skulle varit för oss, skola George Sands och hennes europeiska samtidas arbeten blifva för våra efterkommande. Men jag har kommit långt från Adriani och tröttat er med betraktelser, för hvilka ni blott kan känna föga intresse!