Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1869, sida 3

hj ters tillstånd var icke bättre. Många hade i följö saf solstyng eller öfvermensklig ansträngning unde; den långa marschen fallit döda till marken. Ofta genomtägade vi små skogsdungar, och huru fröj dade vi oss icke att få en stund hvila ut i deras skugga eller åtminstone vederqvicka on2 Inet. V hade nyss åter lemnat en sådan skog, då vi komme ut på en stor slätt, vid hvars ena ända fanns et kärr, i hvilket en massa reptilier badade sig och sträckte sina afskyvärda hufvuden ofvanför vattnet för att inandes de giftiga ångorna. Litet emellanåt sågo vi en stor, svart orm krypa bland starren, och då vi kommo nära moraset, höjde sig en annan ohygglig orm upp ur detsamma; än öppnade han, än tillslöt han sitt gap och utstötte en besynnerlig hväsning, liksom om han velat förskräcka de främmande gestalter, som störde hans ensamhet. Mot slutet af den dag, hvarom jag här talat, blefvo ännu flera af vår kår efter hufvudstyrkan; äfven jag hörde till dessa. Jag var icke i stånd att släpa mig fram längre, och då natten inbrutit, var hufvudstyrkan redan en eller två mil före oss. Som jag fruktade att blifva öfverfallen af något vilddjur, ifall jag insomnade på marken, sökte jag uppnå en temligen närbelägen skogslund, tog en Flunk konjak ur min fåltflaska och klättrade upp i ett temligen högt träd, som stod vid vägen, icke längt från ett träsk, i hvilket fanns en mängd växter. Jag makade undan qvistarne, och sedan jag vidtagit nödiga försigtighetsmått, så att jag ej skulle falla ned, beredde jag mig på att sofva. Till en början kunde jag icke somna. Småningom blefvo mina nerver lugnare, mina ögonlock tillslötos och snart hade jag fallit i en vederqvickande sömn. Jag torde hafva sofvit några timmar, då ett otäckt jemmerrop vid trädets fot uppväckte mig. Jag såg ned och blef vittne till en fasansfull scen, en scen, som jag aldrig i mitt lif skall glömma och vid hvars hågkomst jag ännu ryser. En af mina kamrater blef nemligen lefvande uppäten af ormar. Han hade säkert äfven försökt att klättra upp i trädet, men fallit utmattad tillbaka. Hvilket skådespel! Månen sken klart och belyste träsket, som tycktes hvimla af odjur. I täta led och skiftande i svarta, gröna och andra färger, ryckte de fram, närmande sig sitt byte och slogo omkring sig med sina stjertar. Min stackars kamrat, som trotsat så många strider och tågat så många mil, blef nu ett offer för dessa odjur. Ett halft dussin ormar af mindre slag, långa och runda som en arm, med reda käkar, förtärde hans hufrud. Ögon och öron voro redan borta och han höll på att gifva upp sin sista suck. En större, mörk orm, en manslängd stor, hade trängt sig genom kläderna in i underlifvet, och omkring eit halft dussin andra af samma slag började sin måltid på fötter, ben och hvar de kommo åt. Denna anblick ingaf långt större fasa än ett vanligt lik, som befinnes i förruttnelse med dess tusental maskar. Jag försökte röra mig och uppgifva ett rop, men förskräckelsen hade nästan förlamat mig. Jag grep krampaktigt efter min bössa och sköti högen. En kolossal orm träffades dödligt och vände sig hit och dit. I ett nu störtade sig en mängd andra öfver honom, utan trifvel lockade af lukten af köttet, hvarmed den dödade mättat sig, och började här en ny måltid. Det föreföll mig, som om det aldrig villle taga slut på de ur träsket och skogslunden framskyndande ormarne. Jag laddade ånyo och fyrade af för andra gången för att åtminstone hämnas min kamrat, så långt det stod 1 min makt. Jag dödade ännu ett odjur, och banketten fortsattes åter med liflighet. Ormarne slogos om de sista bloddropparne, och så länge det ännu fanns en bit kött qvar, höggo de omkring sig åt alla sidor, tills slutligen de i striden dödade blefvo föremål för deras glupskhet. Jag kunde icke vända bort mina ögon från denna scen och ville afvakta utgången. Deras hväsningar, raska rörelser och de bugtiga linier, som deras smala! och smidiga kroppar beskrefvo i denna massa, kunna hvarken beskrifvas eller med pensel återgifvas. Öfver en timme betraktade jag denna ormstrid, 1 då den tanken föll mig in, att de möjligen kunde 1 upptäcka mig, och Gud vet hvad som då kunde c förestå mig. Mera än ett öga hade redan riktats upp mot trädet, då jag gaf eld. Och i sanning, t nart var jag nära att blifva anfallen. En väldig I orm hade kommit öfver en liten lemning af min 5 camrat, som de andra ville göra honom) stridig. För att undgå dem kastade han sig upp på trälet, slingrade sig omkring dess stam och började askt klättra upp, förföljd af en mängd andra. )rmen kom mig allt närmare, men vände sitt hufud mot sina fiender. Hans kropp liknade en meallkedja, som omslingrade trädet. Han tappade n del af bytet och klättrade allt högre ap Jag nsåg mig förlorad. Jag drog min sabel ur slijan. Han hade redan uppnått grenen, som utjorde mitt förnämsta stöd, med ett slag — och ans hufvud var skildt från kroppen. Hans kropp öll tung till marken och ryckte de andra, som Srföljt honom, ned med sig. Jag var emellertid iddad, ty de öfrigas uppmärksamhet vändes från lig. De började snart att draga sig tillbaka till äsket och skogen. Jag hörde med ett visst välehag, huru de småningom aflägsnade sig och placade i träsket, i hvilket de störtade sig ned. Allt lef tyst; wen jag vågade icke klättra ned, innan et blef dager. Knappt skickade solen sina föra strålar, förrän jag med laddad bössa och med ragen sabel i handen steg ned och såg qvarleforna af min olycklige kamrat. Jag flydde, ty g kunde icke uthärda denna fasansfulla syn. För varje steg jag tog, trodde jag mig se en hel leon af odjuren förfölja mig. Jag mötte likväl art en kavalleritrupp, och denna förde mig i ett Istånd af kropplig och andlig utmattning till gret. Jag har ofta berättat denna märkvärdiga isod i mitt lif för mina kamrater, men jag tror, t icke sjelfva afgrunden skulle kunna göra ett rfärligare eller djupare intryck på mig än åsyn af min kamrats tillintetgörelse vid ett träsk i rd-Carolina. . (Sn.-Posten). — — sm n — Reliker efter Robineon Crusoe. Det skota antiqvariska sällskapets museum har blifvit rökadt med en gäfva, som för alla ungdomliga undrare af Robinson Crusoe helt säkert skall ra af största interesse, nämligen en kista och af en kokosnöt förfärdigad bägare, hvilka tillrt Alexander Selkirk, prototypen för Robinson usoe. De hörde till hans sparsamma husgeråd der den ensliga vistelsen på ön Juan Fernandez h åtföljde honom till fäderneslandet, då han friades af kapten Woodes Rogers. Kistan är färdigad af ett slags mahogny och försedd med lkirks namn och ett unnmwoer —C UAAE dat