Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1869, sida 2

mel vårdslöst sätta sig vid pianot. Utar att ens göra sig besvär att taga af sig shandskarna, slog han några vilda, svärmi ska ackorder — gjorde ett uppehåll, lik. ssom för att fråga sitt minne — och sjöng sedan, med en klar och manlig röst, en ballad, ömsom klagande, öm och stormande. Hänförd af sångens och sångarens passionerade häftighet, lyssnade jag tills sista ordet och ekot af den sista tonen bortdött. Han steg upp från pianot, smäleende ät sina åhörares hänryckning och mottog deras komplimenter temligen liknöjdt. — På min ära, sir, som connaisserur och — hm! — gentleman, sade mr Delahaye, gifvande eftertryck åt sina ord med sakta slag på locket till sin emaljerade snusdosa, — lyckönskar jag er! Jag har egnat mitt lif, sir, min förmögenhet och allt till utbildandet af — hm! — mina vokalorganer. Jag har haft någon erfarenhet — jag kan äfven säga någon ryktbarhet. Jag har varit den fina societetens bortskämda barn, och, sir, jag ber att ännu en gång få upprepa, att jag lyckönskar er! Mr Hamel slog upp sina stora mörka ögon, bugade sig djupt och mottog en pris ur den framräckta snusdosan. Jag märkte emellertid, att han höll snuset orördt mellan fingrarna och att, under det han lyss-. nade, eller syntes lyssna, till ett långt tall: i mr Delahayes sida, hans ögon långsamt randrade omkring, sökande någonting eller ågon. Lugnt och metodiskt granskade nr Hamel hvarje ansigte, upplöste derpå amtalet med något artigt svar, bugade ig äpnu en gång och styrde sina steg fri — a —2Z