Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1869, sida 2

ljust till det fönster, der jag stod. Mi 3första impuls var att stiga fram, förestäl lande mig att han måste hafva sett mig men vid närmare ettersinnande, drog jag mig tillbaka och väntade stilla. Utgånger bevisade, att mr Hamelg ögon, ehuru skarpa, likväl icke voro mera underbart begåfvade än hans medmenniskors. I stäl set för att upptäcka mig, böjde han sig ned och yttrade lågt några ord till en person, hvars grannskap jag hitintills ej vetat af, och hvilken, tycktes det, satt i nischen mellan mitt fönster och det nästa. Angelägen att undvika uppmärksamhet, obenägen att nu stiga fram förrän mr Hamel var gången och ledsen att finna mig, ehuru ofrivilligt, spela rollen af lyssnare, dröjde jag under ett ögonblick af plågsam ovisshet och hörde honom säga: — Det har icke varit mitt fel, mademoiselle. Jag har väntat på detta lyckliga ögonblick alltsedan jag kom upp. Svaret kunde jag ej höra, men rösten giorde mig bestört. Säkert kunde det ej vara Marguerites! — Nej, sade han till svar; — kännedomen att ni var här är det enda som gjort aftonen dräglig. Jag har lefvat i societeten tills jag är utledsen dervid. Jag vet allt hvad den har att gifva och har längesedan lärt mig att söka min egen ersättning för dess lättsinne och dess hjertlöshet. Öm jag blott kan betrakta ett . insigte, obesudladt af dess fåfinga — utyta en tanke med ett sinne, obefläckadt st if dess laster, är jag mer än godtgjord ör en hel aftons ennui. 2 — Och likväl, sade rösten, som jag nu ss ände igen att vara Marguerites, — kan b i så väl roa andra. Er sång ....