Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 2

lägsen. Han hade märkt detta och längesedan blifvit ur humör. — Nog, monsieur, sade han otåligt, — nog. Ni har kritiserat poeten, och vi behöfva icke uppehålla oss vid att omtvista hans förtjönster. Jag längtar nu att höra, hvad ni har att säga om artikeln i Revue des Deux Mondes. Mr Hamel fyllde och drack ur ett nytt glas af det frusna Romane, betraktade mr Deligny med ett stadigt leende och svarade honom med till och med större lugn än förut: — Itligt betraktad, sade han, — är denna artikel helt enkelt löjlig: Sedd på närmare håll, finna vi ett substratum af någonting värre. Vi finna, att kritikern blott satt upp en tillfällig afgud, på det han säkrare må kunna undergräfva en sann religions tempel. H. är blott vapnet, handteradt i oädla händer — det är icke han som upphöjes genom dessa loftal, utan Lamarfine som nedsättes. Med all sin ifver, betviflar jag att recensenten ens är en redlig anhängare af den man han berömmer; men att han förtalar Lamartine, vet jag. Skälfvande af raseri, reste sig mr Deligny från sin plats. — Monsieur, sade han doft, — ni förolämpar mig. — Jag, min bäste herre! utropade mr Hamel, med väl spelad förvåning. — Ni drömmer. Hvad gör det oss om H. är alldaglig och hans recensent svag? Deligny framtvingade ett leende, återtog sin plats och sade brådskande: — Ni har rätt — jag orätt. Saken är den, att — att jag är bekant med den man, hvars recension ni så strängt för