Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 2

blicken. H. är en stor poet. Jag dömer opassioneradt, medan ni, min herre, nyss kommen från utlandet, knappt kan förmodas hafva haft något tillfälle att döma alls. — Jag ber om förlåtelse, sade mr Hamel lugnt. — Jag har läst både poemerna och recensionen, och jag finner de förra medelmåttiga och den sednare falsk. — Falsk! upprepade Deligny vredgad. — Jag ber, gör mig den äran att förklara er! — Med nöje. För att börja med poeten, har H. mycken förtjenst och är begåfvad med mer än vanligt liflig fantasi. Men det fattas honom stil och denna friska uppfattning af lifvet, som är nödig för en poet. Han tyckes se detsamma från en sjuklig synpunkt. Säkert måtte det hafva funnits något stort fel i uppfostran. Hvarföre skulle han förakta sin tids anda och män? Mr Deligny höjde på axlarna. — Åh, bahl! sade han föraktligt. — Den närvarane tiden är icke poetisk. — Nej, deri kan jag ej instämma. Poesi är mensklighetens Pan och måste existera så länge menniskor lefva, älska, lida och dö. Men poeten måste taga sina ämnen ur naturen. Han måste, likt Parrhasius, studera den lefvande dödskampen och icke efterapa ryckningarna af ett galvaniseradt lik. Han måste uppsöka det romaneska i vanliga ting; ty det kan icke finnas någon sann konst, der artisten försmår hvad som omger honom i hans dagliga lif. Mr Hamel talade med hänförelse, och allas ögon voro rigtade på honom. Det var icke längre en enskildt konversation tvärtöfver bordet, utan ett pröfvande af qvickheter, hvari mr Deligny var under