Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 2

han. Jag önskar jag förstode min pligt lika väl. — Er pligt för närvarande är att se om Marguerite, sade jag öfvertalande. — Se, hon reser sig upp; hon är på väg in. Bjud henne er arm — lugna henne — glöm den romerska broschyren och kom endast ihåg att hon är ung och älsklig, och att ni varit en orsak till hennes tårar! — Ni — ni anvisar mig en olämplig roll, mademoiselle, sade han obeslutsamt. I detta ögonblick såg hon sig om, som jag tror för att se efter mig, men jag vände åtbörden till ett skäl. — Se der, yrkade jag vidare, — märkte ni icke hur hon såg hitåt? Hur kan ni dröja? Gå med ens, monsieur, och utbed er hennes förlåtelse! Han smålog åter, skakade på hufvudet åt mig och gick. Sedan såg jag honom luta sig öfver henne, draga hennes arm inom sin och leda henne till en beqväm sittplats under en pil. Madame Delahaye lemnade dem tillsammans och vände om för att möta mig. — Charles skulle icke blifvit så ond på barnet, sade hon, -men det oaktadt börjar han blifva bättre. Det var en tid, min bästa mademoiselle, då han skulle varit kall och missnöjd hela långa dagen. Nu börjar han förstå hennes lynne bättre. Ni kan ej föreställa er, hur vänligt han kom ram till oss nyss och kysste hennes hand. Åh, han blir nog en hängifven man! — Hafva de varit förlofvade länge? fråsade jag, med en suck. — Sedan Marguerite var tretton år, svarade madame. — Det blir ett högst påssande giftermål å ömse sidor. Ehuru