Madame tog henne i sina armar och försökte lugna henne. Jag sprang in efter vatten, och mr Charles, ond och medlidande på samma gång, vandrade fram och tillbaka i bakgrunden lik en orolig ande. — Mon Dieu! sade han otåligt, då jag, efter att hafva gifvit Marguerite vattnet, drog mig åt sidan för att låta henne hemta sig, — Mon Dieu! hvad är detta för galenskap? Hvad var det i en handfull stoft för att ställa till en sådan scen? — Ni gjorde orätt, monsieur, sade jag, — att låta henne vidröra det. Ni skulle erinrat er hur ung och känslig hon är. — Jag ämnade det till en lexa, svarade han. — Men er lexa var för sträng. Vill ni göra Marguerite rädd för er, och tror ni icke, att fruktan kan sluta med afsky. Han spratt till, skiftade färg, bet sig i läppen och sade: — Ni talar kraftigt, mademoiselle. — Emedan jag känner djupt, monsieur. Vi qvinnor läsa qvinnors natur skarpsinnigt och lära mera af hvarandras hjertan å en half vecka, än den visaste man unde läsa i en hel lifstid. Vi vinnas på olika sätt, eftersom våra naturer äro olika somliga genom smekningar, somliga genom herravälde, somliga genom vördnad. Att vinna den allvarliga med leksaker eller den enfaldiga med hård filosofi är illa använd tid. Ni kunde likså gerna hoppas att intaga Algier med sockerpullor, eller begagna Grekiska oden till bete, då ni metar foreller. Han framtvingade ett leende. — Mademoiselle förstår att banna, sade