Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1869, sida 3

255 — FJ.. SS kallad. Att någorlunda lära känna landets lagar och förordningar, dess allmänna fi institutioner samt de pligter och rättigheter; gom tillhöra hvärje medborgare, detta js allt är sådant, hvartill folkskolan ej lemnat någon ledning, då dessa kunskaper och erfarenheter måste inhemtas förnämligast i umgänget med upplysta, rättänkände fäenniskof, I nyttiga böckers läsning och merå dylikt, eller, söm niän säger, i lifvets skola. . I den mån blicken, tankan och omdömet strähkte sis utott den stugas väggar, der lens vagga ståtl, eller urm den deå man liksom far och farfar odlat, i samma mån skulle äfven arbetshågen, belåtenheten med vår lefnadsställning samt fosterlandskärleken tillväxa; en kullekför hvilken våra, fäder . vågäde allt och derigenom skaffade sig aktning af fiender och förtroende af vänner. Man skulle ej då, såsom i våra dagar, hafva den sorgliga anblicken att se stora skaror af landets bästa, befolkning; nedtryckta till hopplöshet om jrasitida utkömst, öfvergifva sitt lugna och lyckliga fosterland, der man åtnjuter skydd till lif och egendom, för att bortbyta detsamma mot ovissa öden i en annen yerldsdel; der; i många trakter, löga anaåt skydd linnes än sjellförsvaret och der revolvern och boiwieknifven blodigt hämnas den minsta förnärmelse. Genom en mera allmänt utbredd medborgerlig bildning skulle äfven i vårt land arbetets ära snart blifva erkänd, lika väll. som i Amerika, likheten inför lagen bli en sanning samt ståndsskilnadens murknande råmärken allt mer och mer försvinna. Till förverkligande af en så beskaffad bildning skulle de i våra dagar började folkmötena kunna blifva ett kraftigt verkande medel, om de mera allmänt förekomme och detta i landets alla provinser. Först i närvarande tid har man, liksom ett värdefullt antiqvariskt fynd, påträffat och begagnat den oskattbara frihet vi ega, att när och hvarhelst vi det önska kunna sammanträda och öfverlägga om allt hvad: som rörer allmänt och enskildt väl. Denna ädla frihet har så många anor, att redan den mäktige lagmannen i Tiun-, daland, Thorgny. i sitt historiskt märkvärdiga tal fill Olof Skötkonung i början, af elfte seklet kunde framhålla, att hans förfäder på allshärjartingen sammanträdde till rådplägning med landets konungar. Läåtom oss derför allmänt begagna denna uråldriga och frie män värdiga plägsed, att bilda rådplägande möten ibland folket. Då efter vårt nya statsskicks införande all sjelfskrifvenhet har upphört, samt riksdagsombuden äro folkets representanter, vore det troligen ändamålsenligast att dessa förtroendemän sammankallade sina kommittenter på sätt som af åtskilliga redan blifvit verkstäldt. Genom meddelande af dessa herrars vunna erfarenheter skulle svenska allmogen erhålla upplysning i många frågor både af allmänt och enskildt intresse samt, tillföljd deraf, finna mindre anledning till den klagan och det missnöje öfver hård eller orättvis beskattning, som hos allmogen blifvit en vana. I ett annat afseende skulle dessa sammankomster äfven blifva gagnan de för fo—s — —-::—2 sterlandet, nemligen i egenskap af valmöten. Vi hafva i detta hänseende andra europeiska folks erfarenhet att följa, ty så sker i England, Frankrike och Danmark. Vi behöfva dervid icke befara de bullrande uppträden, som genom partistrider stundom inträffa i de tvenne förstnämnda rikena. Det lugna, betänksamma lynnet hos svenska folket samt den intelligens, som vid sådane möten kan göra sig gällande om den behagar, böra betrygga oss derför. Vid sädane tillfällen skulle utan tvifvel ett mera tillitsfullt och förtroligt förbållande emellan menigheterna och deras ombud vid riksdagen kunna uppstå, om de män, som anse sig ega förmåga och egenskaper, motsvarande ett sådant : förtroende, vid skeende valmöten, tillkännagåfve sina tankar och åsigter i allmänna ärender och dervid inhemtade kommittenternas mening. Att emottaga ett så maktpåliggande värf, att derför uppbära apanage, att efter trenne riksdagar lemna sitt mandat, utan att derom, hvarken vid emottagandet eller slutet derat, yttra ett ord till dem det vederbör — är lett vedertaget sätt, som lätt kan leda till sjelfrådighet hos dem, som äro valde att icke endast föra sin egen utan andras talan. Detta gäller framför allt andra kammarens representanter; men äfven ledamöterna af första kammaren skulle utan stvifvel mycket mera gagna det allmänna, om de ville visa sina kommittenter en sådan uppmärksamhet. m det i vårt land så framstående samhälle, hvilket år 1865 tog ett så kraf: tigt initiativ till det nya statsskickets inför rande, och som derjemte eger ett stort soch välförtjent anseende för sin samhälls. — — anda, började anställa valmöten, skulle nog detta exempel inom kort vinna efter följd. Ett folk med religiös uppfostran oci deraf följande sedlighetskänsla samt lyd nad för landets lagar och tillgifvenhet fö