Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1869, sida 2

lagning måste vara en vetenskap, och ätning en gren af de sköna konsterna. Mr Delahaye var en fulländad gastronom. Han skröt deraf. Han nedlät sig att förklara för mig, att vissa rätter skulle föregå vissa viner, att bristande aptit kunde upplifvas genom ostron eller melon, att bruket att äta grädde till smultron var en barbarism, som ej fick nämnas i bildadt sällskap, och. att ingen, som satte värde på sitt anseende, smakade champagne förrän desserten var framsatt. Madame, ehuru ej en så fulländad connaisseuse, berömde och smakade på hvarje rätt; Marguerite, förtjust i nyheten afäpplen och persikor i April, fråssade och skrattade och var så lycklig som fåglarna i träden, och Jacqueline stod stolt bredvid, strålande och välvillig, och mottog våra artigheter ungefär som en romersk general skulle hafva mottagit hedern af en mindre triumf. Men det var af mr Charles, som jag förnämligast var intresserad. Aldrig såg jag en menniska så förvandlad. Han pratade, han var skämtsam, han var den artigaste värd och sällskapsmenniska. Sjelf tyst, roade det mig att sitta der och gifva akt på utvecklingen af denna karakter, till det yttre så kall, till det inre så sann och ädel. Manlig, allvarlig, redbar och ästfri var han. Något fordrande ibland, ds var sannt, och knappast så öfverseende som en älskare kunde hafva varit med vår lilla Marguerites små fel; men att han älskade henne ömt, djupt, ja passioneradt, om man blott kunde se in i hans trofasta hjerta, kände jag mig öfvertygad om. — 0, att jag, blott kunde förlika dessa