sädan fruktan — göra vi det, madame Pichet? Madame Pichet neg åter och skakade ifrigt på hufvudet. — Nej, nej, monsieur, icke vi, sade hon, gnuggande sina händer. — Nin Jules är modig; vi kunde ladda den gamle karbinen derborta och — — Och madame Pichat ville upphäfva belägringen, lik en annan Jeanne dArc, tillade mr Charles, med ett smäleende.— Nå, nå, vi vilja hoppas, att vårt mod icke skall blifva satt på prof. Men hvar är Pierre? Jag har icke sett gossen de sista två dagarne. Qvinnan slätade ut sitt förkläde med båda händerna och såg högst förnöjd ut. Abh, monsieur, sade hon, — han är en lycklig gosse, och vi äro mycket glada. Tack vare min bror Claude (madame Claude, om hon tillåter) har gossen fått en plats i Chålons. Det är långt borta, men hans goda helgon vakar öfver honom. Madame blef intresserad. — Min förste vigneron är således er bror, madame Pichat? sade hon. — Och Pierres farbror, med förlof, madame, svarade madame Pichat under upprepade nigningar. — Och gamla madame George, kyrkvakterskan i Chålons, är bådas vår moster; och Claude talade med henne och sade: — Ma tante, ni måste tjena den lille Pierre, och det gjorde hon, och det är orsaken hvarföre pojken kom att få en plats i stallet, med såclof, madame! — I hvilket stall? frågade madame Delahaye, ytterst förvirrad af denna invecklade familjehistoria.