våningar hafva hållits stängda alltsedan min fars död — andra äro alldeles tomma; men jag skall ändra allt detta en dag, då ... Hans röst tystnade och han kastade en öm blick på Marguerite, hvilken just i detta ögonblick såg någonting nere i grafven, som upptog all hennes nppmärksamhet. — Skulle ni vilja gå upp i tornet? frågade mr Charles, vändande sig bort med en suck. — Jacqueline är säkert icke färdig ännu på en stund. . Han förde oss till en jernbeslagen dörr, som ledde till ett litet rum, i hvilket brann en brasa och hvars tak var behängdt med örter, lökar och kaninskinn. För öfrigt funnos der några grofva möbler och en klocka. — Om förlåtelse, madame Pichat, sade mr Charles, vändande sig till en qvinna, som stod och lagade mat vid eldstaden och som vände sig förvirrad om vid ljudet af hans röst. — God morgon; vi skola gå upp i tornet och måste besvära er för nyckeln till torndörren. Madame Pichat neg ända till golfvet och öppnade sjelf en massiv inre dörr, hvilken var ännu fastare tillbommad än den första och ledde ut från hennes lilla. rum. — Detta är min stalldrängs hustru, sade mr Charles. — Jag tillåter dem att bo här, och de förvara nyckeln till tornet, hvilket, så förfallet det än är, likväl icke. är helt och hållet utan vigt att bevaka. De öfre rummen stå i förbindelse med huset, och om inbrottstjufvar inträngde från. denna del, kunde de finna vägen hvar de behagade. Men vi hysa ingen