hade vändt ryggarne åt vägen, och en liter eländig krog, med två gendarmer, son spelade domino utanför dörren. Tuppar och höns, barn och grisar lekte och åtd ihop midt på vägen. Det var likt hvarje annan fransk by öfver hela landet. Emel. lanåt foro vi igenom hvälfda aller elle under en jernvägsbro eller öfver en liten ström, som genomskar vägen. Omsider uppnådde vi stränderna af tlen stora kanal som genomgår denna del af Frankrike — ett präktigt arbete, plöjdt genom de magra slätterna och omgifvet på ömse sidor ad väldiga popplar. Här passerade vi gränsmärket till Cöte dor och befunno oss i Saönes och Loires departement, hvari, såsom tillkännagafs på ett vid ett träd fästadt bräde, La mendicit est interdits Och ännu sträfvade vi framåt och uppåt, alltid med en lång backe framför oss, och ännu låg Santenay långt borta och visade icke ens en kyrkspira till att uppmuntra oss. Slutligen uppnådde vi det emellertid. Det var en något större by än Montrocher, ehuru icke så pittoresk. Montrocher låg i en dal, bland vinoch fruktträdgårdar. Santenay, bygdt på sluttningen af en brant kulle, sträckte sig uppåt i en lång krokig gata, utsatt för det bländande solskenet och genomströfvad af några magra, cländiga hundar. Långt upp, vid sjelfva ändan af byn, reste sig topparne af några vackra träd. Då vi kommo närmare besunnos dessa vara brynet till en lummig skogsdunge, inhägnad af en kalkstensmur. Följande denna mur en stund, kommo vi till en tung träport, mera lik en ladudörr än inkörsporten till en gentlemans egendom. En korpulent, rödblommig gammal qvinna, klädd i mössa och ett par ofant