. Marguerite skrattade nervöst och vände bort hufvudet. . — Ni tycker att kusin Charles är tullkomlig, mademoiselle, sade hon otåligt. — Jag skall börja tro, att ni är kär i honom. — Marguerite! Hon såg mig i ansigtet, rodnade och lade sin kind mot min axel. — Förlåt mig, käraste mademoiselle, hviskade hon. — Jag är ofta mycket stygg; men jag älskar er högt — det gör jag verkligen, verkligen. — Och kusin Charles? — Åh, han är mycket bra, och -och jag tycker om honom också. Men, mademoiselle, ni skulle ha varit härinne nyss och hört mr Hamel! Han är bestämdt en poet, ty han säger sådana vackra saker. I detta ögonblick öppnade Pierrette dörren. : — Bordet är serveradt, sade hon, och så gingo vi alla ned till middagen. XII Kap. Columbariet. Onsdagsmorgonen var lysande och klar som en Julidag. Vi reste tidigt, för att komma till mr Gautier i lagom tid till plunch, och jag trodde, att vi aldrig skulle komma till resans slut. Afståndet från Montrocher till Santenay var åtminstone femton (engelska) mil, och vägen låg öfver bergen. Då vi tillryggalagt ungefär tredjedelen af vår resa, kommo vi till en dyster by, med ett grönt jernkrucifix vid början af gatan och några dussin hyitlimmade rucklen, som sågo ut liksom de