Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1869, sida 2

Göteborg den 24 Juli. Tvenne aktade norska blad, Bergens Tidende och Fredrikshalds Tilskuer, hafva uttalat sin förvåning och ledsnad deröfver att Handelstidningen fortfarande intager sin gamla ståndpunkt i fråga om det norska ståthållareskapet. Båda bladen upprepa den gamla satsen, att ståthållare posten icke står omnämnd i riksakten, utan endast i Norges grundlag, varande den alltså en rent norsk angelägenhet hvarmed Sverige ej har något att skaffa Det är alltså, förmenar man, bedröfligt, att man kan tala om, det upphäfvandet af detta embete skall ske ,, med Sveriges fria och broderliga bifall. Ja, vore saken så enkel ock klar, som våra ärade norske yrkesbröder antaga, så vore det visserligen besynnerligt huru någon som helst tvist eller meningsskiljaktighet kunnat derom uppstå. Men våra kolleger förbise eller glömma, att under den utredning frågan erhållit, argumentet att ståthållareposten icke blifvit införd i riksakten förlorat all kraft. Det finnes nemligen flera oundvikligt unionella föreskrifter, t. ex. konungens myndighetsålder, som aldrig inkommit i riksakten. Vi vilja likväl ej börja åter diskutera denna alltför mycket omordade tvistefråga, men återkomma till det enkla faktum, som våra kolleger väl icke borde förbise, nemligen att sakens unionella beskaffenhet blifvit antagen såsom obestridlig af Norges eget storthing och dess konstitutionsutskott, endast 4 år efter unionens ingående. Detta faktum borde väl lära det unga Norge, som nu ordar så tvärsäkert i detta imne, att frågan icke är så enkel och solklar. Emellertid fägnar det oss, att de ärade blad, hvilka vi här omnämnt, nu icke i rår orubbade uppfattning at denna rättsfråga se någon illvilja eller något ,,OverSreb, utan att de fastmer synas tro på möjligheten af en ärlig öfvertygelse äfven hos dem, som hysa en annan mening än le. Detta ställer diskussionen på en benagligare grund, och vilja vi å vår sida gerna ro, att de många aktningsvärda norrmän, om här stå på sin förmenta rätt, äro ärigt öfvertygade om riktigheten af sin kigt. Det är blott ett vi undra öfver, ch det är att de kunna så förbise eller