detta tall varit öslig och uttryckte den Önskan, att man i en för skolan så vigtig fråga måtte komma till en mera bestämd åsigt. Ej ringa gagn borde skolrådet bafva att vid sina öfverläggningar inhemta lärarens åsigt och från honom emottaga framställningar i skolans angelägenheter, likasom också läraren deraf skulle intresseras och lifvas för skolan och dess verksamhet. Stridande mot god ordning vore deremot att tillerkänna honom rätt att i skolrådets beslut deltaga Många af de talare, som sedermera yttrade sig i ämnet, biträdde mer eller mindre denna mening; en och annan önskade likväl, att han äfven måtte ega beslutanderätt i skolrådet och satte i fråga, huruvida gällande lag lade binder i vägen för hans invälJande till ledamot i detsamma. Allmänt vitsordades nyttan och behöfligheten deraf, att skolrådet meddelade sig med läraren och denne åter med skolrådet, och en talare framhöll det olämpliga deruti, att läraren skulle anse sig af rangskillnad förhindrad eller behöfva riskera att öfverskrida sin befogenhet säsom underordnad tjensteman, om han deltoge i skolrådets öfverläggningar. Häremot genmäldes, att hvarken rangskillnad eller något annat hinder förmenade läraren att med förtroende vända sig till skolrådet och till detsamma göra framställningar, likasom det ock vore högst oförståndigt handladt af skolrådet, om det ej inhemtade skollärarens mening i frågor, der sådant vore behöfligt. Om detta icke praktiserades, kunde ettsådant missförhållande rättas genom folkskoleinspektörerna; någon ändring af lagen vore derföre icke behöflig. Af de åsigter, som yttrats, och då man ville inskränka ,,skolrådens åligganden, hvarom satsen talar, till deras öfverläggningar, framgick, att man här hade att uttala hvilketdera man önskade, antingen att läraren må deltaga endast i diskussionen eller ock såsom ledamot äfven i skolrådets beslut. Med anledning häraf framhölls, hvad äfven folkskoleinspektörernas uppgifter sades vitsorda, att skolråden i allmänhet nästan alldeles försumma sina skyldigheter mot skolan, och att deras verksamhet för hennes bästa ofta inskränker sig dertill, att ledamöterna på ordförandens kallelse, och fven det fåtaligt, komma tillsammans för att atta beslut öfver de frågor, som framställas. Enppen blick för skolans behof sakna de, ett initiativ för skolan får man ej höra från dem, ehuru styrelsen öfver densamma är dem anförtrodd. Och haru skulle väl folkskolan kunna uppnå sitt mål, då hon således vårdas af personer, som med undantag af ordföranden ensam, sakna för henne både intresse och insigt? Vid elementarläroverken eger det enkla och naturliga förhållandet rum, att de, som äro personligen intresserade för skolan, lärarena, hafva ock till pligt att vårda henne, — hvarföre skulle då ej folkskolans lärare, som inom henne bär dagens tunga och hetta, få rättighet att hafva ett ord med i öfverläggningar, som nu, derföre att han ej är invald i skolrådet, äro förbehållna åt sådana, som ej hafva något arbete i skolan sig ålagdt? Nyttigt och nödigt vore derföre att åtminstone på försök se, om man ej kunde på folkskolan inympa det lif, som råder i elementarläroverket, genom att gifva folkskoleläraren tillfälle att upplysa, väcka och lifva skolrådet samt rädda det från gagnlösa beslut. Ej nog derföre att, såsom nu, öfverlemna åt skolrådets godtycke, huruvida läraren får vara närvarande vid sammanträdet eller ej, han bör kallas; ej nog, att han är tillstådes för att gifva upplysningar och svara, när han tillfrågas, utan emedan den med förhållandena obekante otta ej vet, hvad ler hvarom han bör fråga, bör läraren hafva rätt att ,proprio motu yttra sig. Iläremot genmäldes, att denna skildring af skolråden vore allt för mörk, likasom ock att en oriktig åskådning låge till grund för den föreg. talarens framställning, huru mycket beaktansvärdt den ock innehölle. Han hade nemligen sett bort ifrån skolans betydelse att vara en folkskola, att bibringa en vanlig, allmännelig bildning, sådan som en i vanlig mening icke-lärd fader eller moder kan och bör meddela sitt barn. Folkskolan har neml. tillkommit såsom en nödfallsanstalt, derföre att familjen ej kunnat gifva, hvad en kristlig stat baft rätt att fordra, hon borde dersore ock betraktas såsom familjens mera än statens. Förbiser man detta och ställer henne så högt, som den föreg. talaren velat, då är hon icke mera en folkskola utan en statsskola och då må man medgifva, att skolrådet ej är mäktigt sin uppgift. Men får hon åter vara, hvad hon enligt de grundsatser, som legat till grund för folskkolelagstiftningen, vill och bör vara, och betänker man tillika, att ordförandeskapet i skolrådet är nförtrodt åt församlingens kyrkoherde, hvilken u eger bildning och insigt framföre flertalet af församlingsmedlemmarne, samt att med honom öfverlägga och besluta män, som åtnjuta allmänt förtroende, familjefäder, som åt skolan öfverlemna sin dyrbaraste egendom, så vore det förhastadt att påstå, att skolläraren vore nödvändig för att rädda skolråden från befängda och omogna beslut. Skolrådet står dessutom till skolläraren i samma förhållande som eforalstyrelsen till läroverks-kollegiet, och så länge det skall utöfva kontroll öfver läraren och han på dess kallelse bör infinna sig för att vid förekommen anledning varnas och t. o. m. afsättas af detsamma, vore det olämpligt att gifva honom motionsrätt i skolrådet. Under vissa omständigheter kan det visserligen vara gagneligt, att han deltager i öfverläggningarne, och med glädje omtalades, att denna grundsats också blifvit erkänd i konsistorii förslag, att läsordning för skolan upprättas af skolrådet i samråd med läraren, hvilket stadgande säkerligen också blifvit intaget i skolornas reglementen. Men att tala om rättighet för läraren att infinna sig och yttra sig, likasom om skyldighet för skolrådet att kalla honom, det bevisade, att man förgätit, att här är fråga om en kärleksverksamhet, der det också derföre må bero af frivillighet å skolrådets sida att kalla honom och höra honom eller ej. Härtill svarades: om skolrådet är kontrollerande och läraren kontrollerad, är ej dertöre nödvändigt, att så bör vara. Här är också icke fråga att ändra denna grundsats mera än hvad den tål. Men har skolan gagn af en ändring — och endast för hennes skull är det ju, som vi tala om en större eller mindre makt hos skolrådet och läraren —, då bör ändring ske. Skolans ide att vara en folkskola upphäfves ingalunda derigenom. Kan hon ej vara detta utan att styras endast af folk-ombud, då skulle också med samma rätt elementarskolans styrelse vara anförtrodd endast åt statens ombud. Uch om husfäderna ej äro i stånd att uppfostra barnen hemma, huru vill man begära, att de skola kunna det i skolan? Och vidare: behöfva de lärarens biträde i uppfostran, så behöfva de det också i rådplägningen. Visst godt, att ordföranden eger bildning, men han är ensam och får ofta kämpa förgäfves. Huru ofta gäller ej öfverläggningen en utgiftsfråga och hvilket envist motstånd möter man ej då, ofta just af dem, som borde hafva intresse för barnens bildning, men sakna det, och icke tänka på annat, än att penningarne skola tagas ur deras egna fickor. Här blefve skolläraren för presten ett välbehöfligt stöd. Hvad beträffar, att han stundom kunde blifva part i skolrådet, är det naturligt, att han vid ett sådant tilifälle bör, såsom sker vid alla kollegier, taga afträde. Häremot invändes åter, att man ej önskat det bestående derföre att det är bestående, utan emedan det är en gifven följd af den anda, som genomgår hela folkskole-lagstiftningen, hvilken man ansag vara den enda riktiga, så framt bildningen :si folkskolan ej enahanda med ele— a