Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1869, sida 2

-Mycket gerna, i sanning. — Ni arbetar strängt. Ni är beroende. Ni lemnar ert land, edra slägtingar, er frihet — och allt detta för hvad? För lumpna fem hundra francs om året! — Sex hundra, om ni tillåter, sade jag. — Bah! sex hundra då. Ni måste hushålla förskräckligt med sex hundra francs om året? — Det är min affär, monsieur, svarade jag skrattande. — Naturligtvis — och en f—n så svår affär till på köpet. Om nu något lefvande fruntimmer måste förstå värdet af en louisdor, så är det ni; och likväl vill ni påstå, att min teori är egennyttig. Låt mig fråga, hvad ni skulle göra, om ni icke förstod värdet af hvarje sou? — Jag kan icke gerna säga det. — Som det är, kan ni icke lägga upp någonting för framtiden. Hvad vill ni göra, då ni blir gammal och icke längre kan förtjena ert uppehälle? — Troligtvis följa det allmänna exemplet och dö. Onkel Alexander svängde sig om på klacken — sparkade en oförarglig blomsterkruka till andra ändan af trädgården och såde otåligt: — Diable! Ni fruntimmer äro alla lika stora narrar. Hvarpå jag samlade ihop mitt arbete, gjorde en liten kort nigning för honom, sade ,,Cela nvest ägal, monsieur! och gick in. Vid salongsdörren mötte jag mr Hamel, som just gick ut derifrån. Han passerade mig med en djup bugning, och jag tyckte, vid detta hastiga betraktande, att han såg vackrare ut än någonsin. (Forts.)