Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1869, sida 2

Iisten lyckades. Hon sprang upp och Istampade 1 raseri. — Ni också, mademoiselle! utropade hon passioneradt. — Ni också! O, hur kunna alla vara så grymma? Jag älskar onkel Alexander, och alla påminna mig om att han måste dö. Mamma säger mig det hvarje dag. Pappa tröttnar aldrig att upprepa detsamma. Jag tillsäges att behaga onkel och göra mig besvär för att få honom att hålla af mig — jag, som redan älskar honom så högt och hatar penningar och icke vill att han skall dö för hela verlden! — O, onkel Alexander, utropade hon, under en ström at tårar, — hvad jag önskar, att du vore fattig, och att vi alla voro fattiga, och att det icke funnes någonting sådant som penningar i verlden! — Jag är dig, på min ära, mycket förbunden, sade en röst tätt bredvid. — Önska för dig sjelf, markatta! Jag har ingen lust att vara fattig. Och der, stödd mot ett träd bredvid bersån, stod onkel Alexander sjelf, med sjöskumspipa och allt. Marguerite hämmade sina tårar genom en stark ansträngning, och jag fortsatte lugnt med mitt broderi. — Hm! sade onkel Alexander, efter en lång paus. — Hvarföre önskar markattan, att det icke funnes någonting sådant som penningar i verlden? — Emedan jag hatar dem, svarade Marguerite. — Så mycket dummare af dig, sade onkel Alexander. — De göra menniskor egennyttiga, fortsatte Marguerite, ännu darrande och häf