Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1869, sida 1

barn. Ni måste lära känna oss alla och hålla af oss, om ni kan, min vän, och jag önskar blott, att ni vistades i mitt hem i stället sör mina vänners. Apropos, Delahayes, är ni lycklig hos dem? — Jag betviflar ej att jag skall blifva det, svarade jag leende. — Jag har icke varit der en vecka ännu. — Sannt; ni kan ännu icke fälla något omdöme. Madame är en förträfflig varelse, och Marguerite ett tanklöst, vänligt barn; men monsieur är litet förryckt, och Alexander är en björn. — Uttrycksfullt, men icke smickrande. — Bah! jag säger hvad jag tänker. Godt, vi träffas på Lördag, och då skall ni berätta mig mera. Au revoir. Och så slutade vårt samtal, Vaudons togo ett hjertligt farväl, och vi styrde våra steg mot ,le Lion dOr... Till min förvåning, var monsieur Charles bland sällskapet. Han hade slutit sig till de öfriga, under det jag talade med madame Vaudon, och afhandlade det allmänna ämnet med mer är vanlig liflighet. — Det finnes vissa ansigten, vissa röster, vissa naturer, sade han, — mot hvilka vår natur uppreser sig, liksom den vilda fågelns instinkt uppreser sig mot de giftiga bären. Vi kunna icke resonera deröfver — vi kunna endast känna det. — Och du känner någonting sådant mot mr Hamel, kusin Charles! utropade Marguerite, rodnande af förtrytelse. — Jag kan icke hjelpa det. Våra organisationer äro stridande mot hvarandra. — Men det är obilligt. Du jemför det sjelf med en animalisk egenskap. — Och, emedan den, är rent animalisk,