sten till marken, såsom en mera hetlefrad man i hans ställe troligen skulle ha gjort, utan han ställer den pligtförgätne andans man endast till ansvar och uppmanar honom att nu ändtligen göra hvad hans embete föreskrifrer honom. En häftig ordvexling uppstår, hvarunder den presterliga drägten, såsom tyvärr så ofta sker, förvandlar sig till den kåpa, som under den officiella auktoritetens mask döljer högfärden, fanatismen och — dumheten. Slutligen fullbordas vigseln på det tarfligaste sätt, helt enkelt efter det föreskrifna formuläret. Att ett sådant skandalöst beteende ej kunde hållas hemligt, var att förutse. Smällen at örfilen spred sig på vingarne af vår lilla press hastigt genom hela Berlin, genom hela Tyskland, och hur många brudar torde ej ha funnits, som känt den på sina kinder! Isynnerhet vår ,,Staatsbirger-Zeitung åtog sig med mycken bestämdhet saken såsom en cause celebre. Der förtrytelsen öfver den dystre presten ännu ej nått sin höjd, blef detta fallet sedan det rykte spridt sig, att bruden häftigt insjuknat till följe af sinnesskakningen. Ryktet berättade dessutom, att presten vid altaret begagnat flera uttryck af högst egendomlig art. Men med sjelfva örfilen är pjesen ännu ej slut. Andra akten, domstolsförhandlingen, är af stort psykologiskt intresse. Att en religionens tjenare i sjelfva kyrkan glömmer sig ända derhän att begå straffvärda handlingar, är ett tyvärr ej ensamtstående faktum. Ja, en från altaret applicerad örfil representerar icke ens den starkaste af vanhelgande handlingar; mycket värre är försöket att i upphöjd nonchalance helt simpelt neka till saken. Och detta faller, under försvårande omständigheter, hr Fournier till last. Då pressen med kraft började taga itu med historien, skyndade herr Fournier att, likaledes i pressen, förklara, att man förtalade honom. Vittnen blefvo nu hörda, och allmänna åklagaren tog hand om saken. Den offentliga rättegången börjas. Skall den anklagade presten personligen inställa sig inför domstolen? Otroligt! Så skedde emellertid. Biskop Rudigier i Linz, revolutionären i talären, hade ändå så mycken känsla för det passande att undrika en personlig inställelse inför juryn. Men konsistorialrådet Fournier utätter sig för den skandalen att på de för de vanligaste brott anklagades bänk sjelf presentera sig för publiken. Detta notsvaras äfven af hans hållning inför lomaren. Han nekar hårdnackadt såväl ill örfilen som till ordvexlingen i sakritian. Sjutton ojäfviga vittnen intyga på det bestämdaste, att beggedera existerat — han nekar. Och nu kommer resultaet. Allmänna åklagaren yrkar fängelsestraff. Men domstolen, som i den anklagades hittillsvarande goda uppförande ser en förmildrande omständighet, dömer honom till 300 thalers böter. Denna dom tillredsställer visserligen ingen — man hade så serna unnat herr konsistorialrådet ett flera veckors vistande i fängelset — men han nar emellertid blifvit fälld, och folket har erhållit den tillfredsställelsen, att straffagens arm nått äfven den skyldige i prestrocken. Öfverraskande förekommer let dock, att en man, som på ett sä eklaant sätt nedsatt sig i veridens aktning, innu kan våga att såsom själasörjare räda inför sin församling och från prelikstolen, under missbrukande utaf beömda ord af Luther, fortsätta sitt nekanle. Detta hårdnackade nekande kan enlast förklaras derigenom, att herr Fouriers minne på örfilsdagen blifvit alldeles örslöadt genom följderna af en lukullisk niddag, i hvilken han skall ha deltagit traxt före vigseln. Den som ser djupare, kommer genom lenna händelse, i förening med ganska nånga andra tidsomständigheter, till den llvarsamma erfarenhet, att i vissa kretar af det evangeliska presterskapet sakas denna renhet i tanke och handling, lenna sanningskärlek och denna höga ppfattning af själasörjarens kall, hvilka nsamt ännu kunde vara i stånd att göra e nuvarande förhållandena inom den evaneliska kyrkan någorlunda drägliga. Jag har förut i ett af mina bref talat m vårt ortodoxa partis mönsterprest, preikanten Knaak, hvilken plötsligt ville ullkasta det Kopernikanska verldssystewet och åter få jorden att stå stilla. Se är ett nytt karakteristiskt drag af denne ördige herre: hans son är huspredikant å grefve Stolbergs, presidenten i vårt errehus, uti Schlesien belägna slott. Den nge mannen, som redan af pietet för sin r beflitar sig om en helig lefnadsvandel, eltager icke ens i det oskyldigaste kortAt man han hvcar inga alrnnlar fin att UU QCQ — KH Fh KH kt — ke net FN rn mm HA — 22 —0