Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1869, sida 1

Monsieur beklagade gig högljudt, madame och Marguerite gapskrattade, sehäsen rullade hort, och Claude körde fram giggen. Nästa ögonblick voro vi också på väg. Tyst, otrefligt och osäkert som förra gången, hoppade och skramlade vi framåt ; enda skilnaden var, att vägen denna gång låg genom en mera barkig och mindre intressant trakt. Vi tycktes lemna de vackra dalarne och gröna träden längre och längre bort med hvarje steg. Luften var odrägligt het och torr. Dammet hvirflade omkring oss och, till råga på allt, framtog mr Alexander sin pipa, hvarur röken blåste mig i pnsigtet. Nu var allt detta mycket opehagligt. och jag kände mig så småningom försatt i mycket dåligt lynne, Jag lutade mig derföre tillbaka, satte min pårasoll mellan pipan och mitt ansigte och försjönk i den vresigaste sinnesstämning, — Hm! muttrade onkel Alexander, rigtande ett hugg mot en gris vid vägkanten, — Hvad är det der för, undrar jag. Jag sänkte endast parasollen lägre än förut. Tio minuters tystnad. — Tycker illa om töbakslukt? mumlade onkel Alexander frågande. — Ofantligt, då röken blåses i ansigtet på mig, svarade jag bakom förskansningen. Ett skratt, en smäll af pipans Silfverlock, ect nytt skratt och en tyst paus; sedän, i det Jag försigtigt rekognoscerade omkring den skyddande parasollen, såg jag att pipan var bannlyst. Hade mr Alexander varit hvilken annan i verlden sem helst än mr Alexander, skulls denna eftergift aflockat mig något uttryck af