Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1869, sida 3

AA AR OR i3ssf 7 och den sista postvagnen har alldeles försvunnit b Det är Siouxoch Cheyenne-indianerne, som lär: -Jutöfvat alla dessa grymheter. Nu visar det sig -l också, att stor försumlighet egt rum från myndig a heternas sida med afseende på gränsposteripgarnoch det skydd, som nybyggarne böra erhålla mo 2 I rödskinnen: Nybyggarne äro nu stadde på åter 5 väg till Chicago och hafva måst lemna allt son -de egde i sticket. I ,Holbek Avis meddelas ett anna esbref från en namngifven person, som ut 1 j vandrat från Danmark och för närvarande r I uppehåller sig i Minnesota. Han skrifvet , I bland annat: . Har man väl kommit hit öfver, ja, då får mar 2 veta hvad det vill säga att öfvergifva sitt käre , fädernesland, der man har det så bra. Här gå flers hundra personer, som icke kunna få något arbete. så att jag redan många gånger grämt mig att jag yeste hemifrån. Jag har talt med många, sedar sjag kommit hit, och de önska alla, att de kunde ig återvända till Danmark, men de hafva icke några penningar till hemresan. Det är en olycklig sjukdom, som apgripit mina landsmän, att de, så snart dle hafva penningar för en resa till Amerika, icke längre hafva någon ro hemma. De tro, att om da blott komma hit öfver, ,flyga stekta sparfvar i mun på dem, men det är bedrölligt för en familj satt komma hit utan medel, ty här kan man icke tigga sig fram; det har jag erfarit. Man måste förundra sig öfver att se de hus, som hemmansegarne här bebo; de äro sämre än de sämsta kojor i Danmark. Jag har haft arbete hos en person, som berättade, att han hade en familj, som skref till honom, att den hade allt så utmärkt bra, att barnen voro hvarannan dag bjudna på bal 0. s. v. men då han kom öfver till de sina, hade de icke ens bröd, och så går det visst många, ty de vilja icke tillstå sitt elände. Om blott folk ville skrifva om huru förhållandet verkligen är, så skulle icke så många fara till Amerika, och det är äfven min bestämda föresats att resa hem, så snart jag förtjenat så mycket penningar, som fordras för ålerresan Förestående skildringar instämma med den teckning af förhållandena, som nyligen blifvit införd i ,, Snällposten i Malmö af en hemkommen emigrant, J. O. Forström, hvars trovärdighet vitsordas af , Snällpostens red:n. Denna teckning visar, att det nu är hög tid, att emigrationen afstannar, såvida ej de utvandrande skola råka ut för långt större svårigheter och bekymmer än de förut haft. Forström berättar: I Chicago uppsökte jag genast min broder, som i följd af uppehället i Newyork flera dagar väntat oss. Han hade hyrt ett litet husruckel för sin familj. Deri fick äfven jag tillsvidare inlogera mig med familj. Nu blef frågan hvad man skulle taga sig till. Jag rådgjorde med flera i Chicago redan bosatte svenskar och fick snart klart för mig att den billiga jorden var belägen i aflägse ödemarker och att kostnaderna för uppförande af den tarfligaste huskula och för anskaffning af dragare, redskap och nödiga husgerådssaker voro så dryga att ett par tre tusen rdr dertill voro alltför otillräckliga. Det återstod mig således icke annat än att hyra in min familj och begifva mig sjelf på jernvägsarbeten långt in åt landet, men at beskrifningarne på detta mödosamma arbete fann jag, att det skulle blifva mig omöjligt att under en tryckande värme och med en ovanlig kost förtjena så mycket under sommaren och hösten, att vi voro försörjda jemväl under vintern; och då jag derjemte såg hur fattigt och uselt de hade det, som skrifvit hem och vidt och bredt berömt Amerika, började jag på allvar tänka på att genast återvända till mitt kära fädernesland och min hemort, der jag varit omgifven af redbara och sträfsamma vänner och bekanta. Jag föreställde mig dock att mången kunde tycka det vara fegt att återvända utan att hafva försökt sin lycka, men jag ansåg det för min del fegare att af en falsk blygsel störta hustru och barn i ett ohjelpligt elände, och jag bestämde mig derföre att återvända, medan jag hade största delen af kassan i behåll. En annan Hörbybo, bagaregesällen A. Wiberg, fann liksom jag att vi rest ötver ån efter vatten och beslöt sig för att åtfölja mig hem. Efter åtta dagars vistelse i Chicago anträdde vi med gladt hjerta återfärden raka vägen till Newyork, dit vi nu anlände efter 36 timmars resa. Här gingo vi ombord å ett fartyg, tillhörigt samma bolag, med hvars fartyg vi utvandrat. Utom oss funnos ombord sextio andra personer, som likaledes blifvit svikna i sina förväntningar och återvände hem. Under hela återfärden blefvo vi behandlade såsom menniskor både i ett och annat afseende. Den 16 sistlidne Juni var jag åter i den kära hembygden. Jag fann nu allting här så fridfullt, så leende, så vackert, ja till och med så rikt och frodigt, att jag icke kunde begripa hur jag kunnat lemna denna bygd. Väl hade min lilla förmögenhet på den länga och kostsamma färden hopsmält nära nog till hälften, men jag tyckte mig nu likväl hafva alla möjliga utsigter till en anständig bergning, hopp och förtröstan hade vaknat till nytt lif, och anspråken hade minskats i följd af allt elände jag sett och till en del äfven sjelf uthärdat. Med fördubblad ifver ärnar jag nu fortsätta mitt förra yrke härstädes och, för att minska lefnadskostnaderna, har jag inköpt nära tio tunnland jord i närheten af vår by. Af bref, som sedan min återkomst anländt hit till åtskilliga slägtingar och bekanta från dem, som på samma gång som jag utvandrat härifrån, har jag funnit, att de gjort samma erfarenheter som jag och blifvit öfvertygade om att man här hemma kan lättare, säkrare och med mindre vedervärdigheter än i Amerika skaffa sig en anstän: dig bergning, såvida man eger vilja och förmåga att arbeta, är husbållsaktig och förnöjd. Det är uppenbart att en ensam, frisk, stark och arbetssam menniska kan taga sig fram äfven i Amerika, äfvensom att en person som kommer dit med familj och medför tillräckligt stort kapital för inköp af jord och nödigt bohag i närheten af en befolkad plats eller för bedrifvande af ett yrke istörre skala, kan slå sig igenom jemväl i Amerika, men är man så utrustad, behäfver man icke resa dit. Man bör då blifva hemma för att genom arbete och sparsamhet bidraga till sitt eget fäderneslands förkofran. För min del afråder jag derföre på det allvarligaste en hvar ifrån att utvandra till Amerika. Man bör misstro alla, som söka locka en dit. Den mest afskyvärda egennytta ligger ofta till grund för dessa lockelser. Till och med nära anförvandter draga icke i betänkande attsöka förmå hemmavarande slägtingar att resa öfver, derest de veta dem hafva penningar eller arbetsförmåga, hvaraf de kunna gagna sig. Jag upprepar derföre ännu en gång: Misstro alla emigrantbolag med dess agenter och tolkar, äfvensom alla, som utvandrat och hemsända förgyllande bref. Vill man icke tro mig, må man resa för att öfvertyga sig om sanningen. Lärospånen blir dyr nog. Rättegångsoch Polissaker. (Från Karlskrona.) Trån Karlskrona telegraforas i Jäörd-esStade