Article Image
se på honom, men vågade icke — och så blef skymningen allt tätare, och landskapet förlorade dess tydlighet, och elden i min kamrats pipa skimrade rödaktigt genom mellanrummen i locket, och en stjerna eller två tittade fram, och vi hoppade och skramlade framåt, som om resan aldrig skulle taga ett slut. Omsider höjde sig en tornspira mot den grå himlen — några ljus lyste här och der från hyddornas fönster — vi passerade en smal gata, med små hus och trädgårdar på ömse sidor — och körde straxt derpå upp till en stor träport och en hög hvit mur, som, vid denna dager, mera liknade ingången till ett kloster än inkörsporten till en gentlemans hus. Dörren öppnades af en leende piga, med en lykta i handen. Två ofantliga hundar rusade ut, gläfsande och skällande, och min kamrat, tilltalande mig för andra gången sedan vårt sammanträffande, sade, mera eftertryckligt än artigt: — Stig ur! Han kastade sedan tömmarne till en stallgosse och försvann om hörnet. Jag steg ur, men icke utan bistånd. Den leende pigan satte fram en stol och hjelpte mig ned, sägande: — Bon soir, madamoiselle, precist som om jag varit en gammal bekant till huset, gick sedan före mig öfver gården och förde mig upp för en hög stentrappa, vid hvars öfversta ända två damer väntade, för att taga emot mig. Den äldsta och längsta af dem gick mig till mötes, kysste mig på båda kinderna och bad mig vara välkommen till Montrocher. Den yngre drog sig tillbaka i

13 juli 1869, sida 2

Thumbnail