het och blygsel, och hvilket räckte ungefär lika länge, som jag begapat honom. Då detta var gjordt, satte han sig i sin förra ställning och gapskrattade. Ej heller slutade hans uppfattning af skämtet härmed. Färden var lång, ty den räckte fullt halfannan timma, och under hela denna tid upphörde han ej att då och då utbrista i gapskratt eller grina på ett sardoniskt sätt. Och under allt detta skramlade den ätta kärran i hack och häl efter oss, och rägen blef allt stenigare, och dammet flög jockare och högre, och den rangliga gigzen stötte och knakade, tills det gick rundt omkring för mina ögon och hvarje ben ärkte. Min förnämsta tröst låg emellerid i traktens alltjemt tilltagande skönhet. Montrocher var beläget, tycktes det, i jelfva hjertat af dessa gröna berg, som ag betraktat från jernvägen, och till och ned genom skymningen, som nu utbredde ig omkring oss, blef jag varse mycket, om var alldeles nytt och intagande i daarne och vingårdarne rundt omkring. Ivar, och hur långt borta Montrocher unde ligga — hvad namnet var på den ystra lilla stad, genom hvilken vi helt yss passerade — om jag verkligen var å väg till madame Delahayes och intet nisstag egt rum, voro frågor, som jag ingtade att ställa till min outgrundlige amrat. Men han var bister och stenhård om statyn i Don Giovanni; derföre efterpade jag hans egen vresiga tystnad och öll munnen. Hvem och hvad kunde han ara? Säkert icke M. Delahaye sjelf? lan var för snuskig till det. Ej heller n tjenare, ty dertill hade han ett alltför yndigt utseende. Jag längtade att åter!