Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1869, sida 2

intagande, att jag kände mig likasom förflyttad till en ny verld, eller som om allt detta vore en dröm och jag snart måste vakna. — Hur god ni är mot mig, mademoiselle! sade jag, i det jag slutligen satte ifrån mig min talrik, upprepande orden för tredje eller fjerde gången under måltiden. Hon såg på mig med en blick af oskyldig förvåning. — God! utropade hon. — Icke alls god! Om ni vill, skall jag säga er någonting som skulle vara mycket snällare. — Hvad är det? Hon rodnade och vidrörde blygt min hand. — Kalla mig Marguerite i stället för mademoiselle och låt mig älska er högt! Mitt hjerta var öfverfyldt at glädje. — God natt då, Marguerite, sade jag stammande. Hon böjde sig ned och kysste mig, liksom hennes moder hade kysst mig, på båda kinderna. — God natt, mademoiselle, sade hon med ett strålande leende och lemnade mig derpå. Hur det var, jag visste knappast hvarföre, kommo tårarne mig i ögonen, då hon var borta; men det var glädjetårar och medförde en säll känsla äf trygghet och djup frid. Långsamt försjönk jag, lägre och lägre, i mörkrets och lrömmarnes underverld och förlorade selan allt medvetande i en djup och benaglig sömn. (Forts.)