kännande mig mycket matt och yr, följde jag den lätta figuren, som sväfvade framför mig, genomgick en dyster korridor och anlände till ett ställe, der tre dörrar funnos — en vid ändan och en på hvarje sida af korridoren. Mademoiselle Delahaye lade fingret på munnen. — Tyst! sade hon. — Min far sofver — han mår icke bra i afton. Detta är hans rum. Det lilla vid ändan är mitt. Och detta, förande mig in i ett stort och högt rum, — är ert. Jag sjönk ned på närmaste stol och såg mig matt omkring. Jag var för trött att granska rummet nu, men två besynnerliga små sängar, som stodo bredvid hvarandra i en alkov alldeles midt emot dörren, fästade min uppmärksamhet vid första ögonkastet. — Ligger jag ensam? frågade jag oroigt, ty framför allt fästade jag afseende vid att hafva ett rum uteslutande för mig sjelf. — — Mais sans doute! Då hon såg riktningen af mina blickar, utropade hon: — Ah, detta är ett gästrum, och vi hafva ultid två sängar i gästrummen. Madenoiselle skall välja hvilken hon behagar. Hon bad mig sedan ringa, då jag lagt nig, och försvann som en liten fee, men itervände, lydig signalen, åtföljd af Pierette, med en skål grönsoppa, ett glas sammalt burgunder, en kycklingpastej och nägra snöhvita hvetebröd. Denna spis var så läcker, den hvilande tällningen så behaglig, sängen och kudlarne så mjuka, och den unga flickans änliga ansigte och röst så hugnande och