skuggan och följde oss till ett stort förmak venster om ingången. Här tog ma dame henne vid handen, ledde henne fram och sade: — Nin dotter Marguerite. Mina ögon voro så trötta och fulla af damm, och jag var så förblindad af öfvergången från mörker till ljus, att jag, ehuru jag skakade hand med min elev, icke kunde urskilja ett enda af hennes anletsdrag. — Mademoiselle är mycket trött, hviskade en ljuf röst. — Vi få icke bedja henne äta qvällsmat med oss i afton, mamma? — Visst icke, svarade madame varmt. — Mademoiselle skall blifva serverad i sitt eget rum och göra precist som hon behagar. Sitt stilla, min vän, och låt Pierrette bära upp er kappa och hatt! Vill ni icke med ens taga af er kängorna? Marguerite, spring in i din fars rum och hemta mina broderade tofflor! Se, här är en flaska eau-de-cologne — låt mig slå litet på ert hufvud och i edra händer! Voilå! hon är redan bättre. Marguerite, följ nu mademoiselle till hennes rum och fråga henne, hvad: hon skulle tycka om till qvällsmat, och gör så trefligt du kan för henne! Och med vältalig godhet följde madame Delahaye mig till foten af trappan, önskade mig god natt, kysste mig åter på båda kinderna och antörtrodde mig i sin dotters vård. Det var en stentrappa, rund, brant och smal, lik en torntrappa i något gammalt slott, Hållande mig vid väggen och ännu