Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1869, sida 2

Han mumlade någonting för sig sjelf (det lät mycket likt en ed) — vände om asken med foten — såg ruelsefullt på den skada han förorsakat och, utropande det enda ordet ,, Chiffomnnerie! hjelpte han till att lägga de tyngre artiklarne på kärran. Han pekade sedan på giggen och, utan att erbjuda sig att hjelpa mig upp, satte ban sig på sin egen plats, tog fram pipan, vände blott på hufvudet för att se om jag var vid hans sida och körde åstad. Han hade bemäktigat sig mitt bagage och mig sjelf på ett sådant buttert, myndigt och affärsmessigt sätt, att jag ingen enda gång tänkt på att tillspörja honom om hans rättighet dertill; men nu, då vi skramlade utefter den steniga vägen, med den lätta kärran i bälarne på oss och ett moln af damm omkring oss, började jag hysa allvarsamma tvifvel och uttänka alla slags vilda och oförutsedda möjligheter. Tänk om denne man hade slagit ned på mig af misstag och körde mig till något ännu otillgängligare ställe än Montrocher! (Forts.)