Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1869, sida 2

het, och en glasdörr slogs upp vid nedra ändan af rummet. Den ankommande var en äldre karl, kort till växten, med en piska i handen och en sjöskumspipa i munnen. Han bar en sliten, brun rock och en bredskyggig hatt, och kastade en skelande blick omkring rummet under sina tunga ögonbryn. Då han fick se mina kappsäckar midt på golfvet, gick han betänksamt fram, läste adresserna på hvar och en, gynnade mig med en sträng, stadig blick och slog sedan med piskan tre gånger tungt i golfvet. Lydig denna signal, kom en solbränd bonde, med små guldringar i öronen och ett lustigt utseende, klädd i en snygg blå blus, inlunkande i sina träskor, tog två af kappsäckarne på axeln, som om de varit fjädrar, och försvann snart ur sigte. — Är det flera saker? muttrade fremlingen i bruna rocken, talande för första gången. Alltför förvånad att svara, pekade jag endast på stationskarlen, som nu kom tillbaka med en nattsäck och en hattask. Fremlingen höjde på axlarne, satte silfverlocket på sin pipa, lade denna mycket kallsinnigt i bröstfickan, ryckte till sig de återstående effekterna och satte af i hastigt traf. Jag följde, förvirrad och orolig, och befann mig snart på en sandad plats straxt utanför stationen. Här stod en lätt kärra och en hög, gammalmodig schäs, i ett ganska skralt tillstånd. Fremlingen slängde något ovarsamt ifrån sig min tillhörighet, så att nattsäcken föll tungt emot battasken och åstadkom en svår kontusion. — Åkta er, monsieur! utropade jag. — Hattasken är icke af jern.