Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1869, sida 2

och lemnade mig stående der med mina kappsäckar och den sömnige stationskarlen, och ingen annan lefvande varelse i sigte! Lik Robinson Crusoe, ,lyssnade jag och såg mig omkring. Jag kunde hvarken se eller höra någonting. Helt säkert måste någon vara mig till mötes. Hade madame Delahaye tagit misste på dagen, som hon sjelf nämnt? Hur skulle jag komma dit, om så vore? Hur långt var jag från Montrocher? Dessa och tusen andra frågor genomkorsade mitt hufvud och funno intet svar. Säkerligen kunde jag få skjuts från Meursault — men hvar fanns då Meursault? Stationen. tycktes hafva fallit ned från skyarne midt på idel åkerfält, utan ens ett kyrktorn i sigte. Att söka efter en stad au bout du monde var nästan alltför brydsamt. Jag vände mig om för att fråga stationskarlen, men fann att han höll på att transportera mina saker till en väntsal på motsatta sidan om linien; derföre klef jag ned så godt jag kunde och följde honom. Der fanns ingen i väntsalen — icke ens en bokhållare i det lilla kontoret borta i hörnet — intet tecken till lif, utom pickandet af den stora klockan öfver dörren. Jag började ställa mina frågor till stationskarlen, men han fästade ingen större uppmärksamhet vid mig, än om jag varit en af mina egna kappsäckar, och vandrade bort för att hemta återstoden af dem från motsatta platformen. Derpå satte jag mig ned i ytterlig förtviflan. — Hända hvad som vill, sade jag beslutsamt, — stannar jag här tills de skicka efter mig. Ä Just i detta ögonblick ådrog sig närmandet af tunga fotsteg min uppmärksam