icke vecka etter vecka benolde IntorskräivÅ 14 laddningar af säd från Ryssland och Preussen. Landtmannapartiets första bemödande blef emeltid, att söka åstadkomma någon nedsättning i kostnaderna för statsverket. Vid riksdagens början hade en af hufvudstadens representanter fästat uppmärksamheten derpå, att någon förminskning at utgifterna berde kunna ske på 3:dje hufvudtiteln, eller för utrikesdepertementet. Vi tyckte att saken hade skäl för sig, och beslöto att till en början försöka få någon nedsättning i anslaget till detta departement. Frågan angick en icke särdeles stor summa; det var ett anslag af 70,000 rår, he, han ville ha förminskadt till 50,000, och sälIedes vinna en besparing af 20,000 rdr; vi tyckte att detta var billigt begärdt. Landtmannapartiet uppdrog åt mig att härom framställa yrkande i kammaren, och detta gjorde jag också; men dåvarande utrikesministern tog saken mycket illa. Han svarade, att någon indragning af det ordinarie anslaget till hans departement kunde icke ske, och att om kammaren beslutade något sådant, så visste han nog hvad han hade att göra, d. v. s. han tillkännagaf med temligen tydliga ord, att han i sådant fall skulle afträda frän sin plats såsom utrikesminister. Nu var det icke landtmannapartiets mening att drifva saken till sådan ytterlighet; man befarade äfven, att om en af ministrarne skulle afsäga sig sin befattning; torde flera af de öfriga följa exemplet, och en sådan ytterlighet ville man icke åstadkomma, helst under den första tiden af det nya statsskicket. Man beslöt derföre att icke vidare fullfölja det ifrågavarande yrkandet, isynnerhet som frågan rörde ett mera obetyd: ligt belopp. Emellertid fick man bekräftelse på! farhägorna, att ministören icke godvilligt skulle ingå på nedsättningar i anslagen för statsförvaltningen. Statsverkets financiella ställning blef också ett ämne för lantmannapartiets uppmärksamhet. Visserligen hade finansministern vid riksdagens början uppgifvit, att ställningen var någorlunda tillfredsställande, och i den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof,som vid hvarje riksdags ingång aflemnas, kunde man dock icke märka att någon egentlig brist förefanns. Men den kungliga propositionen utgör en diger volym, som man icke just så hastigt hinner genomläsa. Vid närmare påseende tyckte man sig dock finna, att finansministerns framställningar icke voro så fullt tillförlitliga, och att han sökt för riksdagen fördölja den verkliga ställningen. Under föregående tider hade statsverket haft ett öfverskott af några millioner, och detta öfverskott var ganska nyttigt att ha. Man vet, att om en enskild person har ett öfverskott i sin kassa, så gå hans affärer lättare att sköta, än om han inte har något sdadant, och samma förhållande är det med staten. Men nu var dess öfverskott borta, och det kunde icke förnekas att det i stället fanns brist, ty riksgäldskontoret måste låna penningar till de löpande utgifterna, och detta kan icke vara nyttigt. Vid närmare undersökning slog saken sig ut så, att riksdagen måste besluta upptagandet af ett lån på 6 millioner rdr, hvilka skulle återbetalas i trenne terminer, del vid slutet af år 1870 och de öfriga 2 s:delarne vid slatet af de tvenne påföljande åren. Ett par andra frågor af vigt förekommo ock under 1867 års riksdag. Den ena var om förI svarsverkets organisation och den andra rörde de sinhemska näringarnes och isynnerhet jordbrukets upphjelpande. För dessa frägors behandling tillsattes tvenne särskilda utskott. I afseende på försvarsverket anmodade riksdagen Kongl. Maj:t, att till en kommande riksdag låta upprätta förslag till förändrad organisation saf detsamma; men som krigsministern kort derer afgick från sin plats, så blef det hans efterträdare, som fick uppdraget att upprätta det nya I förslaget. i Utskottet för näringarnes befrämjande skref ett vidlyftigt betänkande, men några egentliga resultater deraf kunde man dock icke förmärka. Det kunde visserligen vara mycket annat att omtala angående 1867 års riksdag, men jag bar lofvat att vara kort, och mitt löfte vill jag också hälla. Jag öfvergår derföre till det påföljande året. På första dagen af 1868 års riksdag samlades Jandtmannapartiet i sim förra lokal vid Brunkebergs torg, och sammanträdet var då mycket talrikt besökt. Denna gång ville man ej låta öfverslygla sig vid utskottstillsättningen, der man tyckte latt landtmannen borde ha ett ord med i laget, och I för sådant ändamål utsågs en komit6, som skulle : upprätta törslag till utskottsledamöter. Vi voro icke många personer i den komitten; den utgjordes af några framstående personer ur bondeståndets leder samt 3 eller 4 andra. Sedan komiterade uppgjort sitt förslag, tillkallade de en förstärkning af lika många personer, som de sjelfva voro, och i samråd med denna förstärkning granskades förslaget; då skedde några förändringar, och derefter framlades listan för landtmannapartiet på ett allmänt sammanträde. Der blet förslaget godkändt i sin helhet; men det återstod att för detsamma vinna framgång i kammaren, och detta var icke någon så alldeles lätt sak. En annan sista var nemligen uppgjord af dem, som hade dikterat beslutet vid förra riksdagen, och denna! lista hade också många anhängare. Vid omröstningen till det första utskottet voro begge partierna ungefär lika starka, men landtmännen fingo dock tvenne rösters öfvervigt; vid valet till det följande utskottet hade landtmannapartiet pluralitet af 13 röster, och denna ökades derefter oupphörligt. Från denna dag fingo landtmännen en afgjord öfvervigt inom andra kammaren; men annat var förhållandet vid de gemensamma voteringarne för beggo kamrarne; der var landtmannapartiet ändock underlägset. Det förhåller sig nemligen så, att då kamrarne stanna i olika beslut om frågor, som icke kunna få förfalla, d. v. s. om sådana frågor, som röra penningar och statsregleringen, så rösta kamrarne gemensamt. Nu finns det i andra kammaren 50 representanter från städerna, och dessa hafva gemenligen icke samma åsigter eller intressen som landsortens represen-. tanter; af dessa kunde landtmannapartiet på sin höjd påräkna 8 eller 10 röster; deremot hade man vanligen alltid något understöd trån första kammaren, hvarigenom rösterna ändock bort väga någorlunda jemnt, så framt det icke bland landsortens representanter inom andra kammaren funnits en mängd embetsoch tjenstemän, och dessa ha naturligtvis andra intressen än landsbygdens öfriga invånare. Följden blef den, att landtmannaÅ partiet sällan vann framgång för sina besparingsförslag vid de gemensamma omröstningarne. Att man vid denna riksdag måste besluta sig för ett större lån, till ordnande af statens finanser samt för att betäcka de förskott till jernvägsbyggnader, hvilka med statsverkets medel blifvit bestridda, det är en känd sak, äfvensom att lånet supptogs i England på vilkor, som med afseende pä den dåvarande penningeställningen voro temliIgen drägliga. Det är också bekant, att kort efter riksdagens slut några bland ministrarne atträdde soch ersattes af andra, med hvilka jag tror att nationen har skäl finna sig belåten. Under den sista riksdagen innevarande år, har ; ställningen varit ungefär lika som under den näst; föregående. Men jag väntar mig med skäl den trägan: ,Hvad han I då kommit till för resultater? Till en sådan fråga måste jag sanningsenligt svara, latt de vunna resultaterna äro hittills högst obetydliga. För att gifva ett riktigt begrepp om den narvarande ställningen beder jag tå begagna en liknelse. Vi veta, att det nu för tiden, isynnerhet r vid våra jernvägsarbeten, icke så sällan förekomI mer att spränga sig igenom berg; i fordna tider -lansåes det höra till omöjligheter ,,att gå genom s 1 E . a h J IA —