Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1869, sida 1

lem, brefven och A i apperen, som angingo nin tante, oc! gepp a U a -u det öfriga af innehållet i lisduker, som vi funno i kistan. Så hatigt. allt blef gjordt, lemnade jag likväl ngenting ogjordt. Jag återvände sedan för att tillbringa min sista afton på Brookield. Lugn med afseende på mina timliga iffärer och förhoppningsfull för framtiden, uppsteg jag gladt och hurtigt följande morgon och skyndade ned till frukosten, med hatten på. Jag fann mina kappsäckar väntande i förstugan, doktorn gående fram och tillbaka mellan bordet och dörcen, och Janet sittande på lägsta trappsteget. Em liten brun plånbok låg på min alrik och bredvid den ett urblekt marominsfodral med silfverspänne. Då doktorn såg mig på väg att undersöka dessa föremål, kom han fram till bordet och hinlrade mig från att öppna plånboken. — Låt bli, sade han, — icke nu — cke nu. Vänta tills ni är på vägen och behöfver förströelse. Det är blott en minnesbok, som kan blifva nyttig på resan, och — och deri skall ni finna en — en iten obetydlighet, litet fickpenningar, som stt tecken till min kärlek. Jag ville gerna afslagit det, eller öppnat slånboken, för att åtminstone gifva tillvaka en del af gäfvan, hvilken, det kände ag mig öfvertygad om, var frikostigare än ag skulle vilja emottaga. Men han ville cke tillåta det. — Det är så litet, sado han, — och ittrycker i så ringa grad min tillgifvenhet och vänskap, att ni alldeles skulle krossa nitt hjerta, om ni afslog något deraf. Säg cke ett ord mera derom, jag ber! Ni vet cke hur ni sårar mig. Således afstod jag derifrån och tog i