Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1869, sida 1

stället upp maroquinsfodralet. Det innehöll ett fruntimmersporträtt, mycket urblekt, icke ens serdeles väl måladt, men föreställande ett ansigte, så oskyldigt och älskligt, att jag sann mig intresserad vid första ögonkastet. — Hem är detta? utropade jag. Doktorn satte sig ned på närmaste stol och skylde ögonen med sin hand. — Det är bilden af en, som ... kommer ni ihåg vårt samtal, Gartha, den morgonen jag fann er i portlidret? En häftig känsla, mera af smärta än nöje, uppstod inom mig, min andedrägt flämtade, och taflan blef dunkel och otydlig för mina ögon. — Det är min moder! sade jag svagt. Doktorn böjde på hufvudet, kastade en lång blick på porträttet, tillslöt vördnadsfullt fodralet och återlemnade det i mina händer. — Det har varit min käraste skatt i många långa år, sade han med darrande röst. — Det tecknades ur minnet af en artist, som sett henne en gång i kyrkan. Han gaf det till mig — jag gifver det till er. Ni har större rättighet dertill än jag. Alldeles öfverväldigad lade jag hufvudet mot bordet och snyftade som ett barn. Just i samma ögonblick öppnade Janet dörren och tittade in. — Nå, Gartha, sade hon tvärt, — nu är bäraren här efter edra saker. Är ni färdig? — Fullkomligt färdig, sade jag, i det jag sprang upp och stoppade fodralet och plånboken i min resväska. — Men ni har inte smakat en bit frukost! Jag skakade på hufvudet och försökte