Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1869, sida 2

T NE UTRIKES FRANKRIKE. Det var en obehaglig tafla ur kejsardömets inre historia Jules Simon upprulade i lagstiftande församlingens möte den 2 dennes. Det var ursprungligen hans afsigt att bespara kammaren och landet redogörelsen för de nesliga detaljerna af ar Durands valoperationer i PyrtntesOrientales; han ville blott anmäla, att en protest, innehållande dessa detaljer, hade lifvit insänd till utskottet för bestridda valfullmagters prösning. Men när han gjorde denna anmälan, uppstod till hans förvåning detta utskotts sekreterare och tillkännagaf, att någon sådan protest icke blifvit inlemnad. Och dock hade Jules Simon i sin portfölj bevittnade duplikaer af detta dokument med thy åtföljande bandlingar. Här förelåg ett mysterium, från hvilket slöjan ännu icke blifvit lyftad,, ehuru afsigten med originalprotestens försvinnande är temligen klar. Det har nemigen hitintills varit ett bruk inom kammaren, att om en valfullmagt icke blifvit protesterad, innan ordningen till dess pröfning kommit, så lemnas hvarje efteråt kommande protest utan afseende, vore den än så graverande för vederbörande. Jules Simon uttalade sin förundran öfver den gjorda upptäckten, och kammarens president, br Schneider, föreslog, att granskningen af Durands sullmagt skulle uppskjutas. Härpå ville dock kammaren icke ingå; utskotts-sekreteraren föreslog tillochmed att låta hela frågan falla, och det återstod då för Jules Simon intet annat än att helt oförberedd meddela de upplysningar han hade i sin portfölj och taga på eget anar de anklagelser han framstälde. Han började med att uppläsa en protest, som hela kommunalrådet i staden Perpignan och flera ledamöter af departementets generalkonselj (landsting) undertecknat och offentliggjort i tidningen ,,Lindependant de Perpignan. IIäraf erfor man bland annat, att departementets prefekt (landshöfding) i sin officiella tidning hotat de valmän, som voro tillgifna den radikale kandidaten Emanuel Arago, med regeringens hämd. Såsom Jules Simon anmärkte, finnes i detta departement en stor mängd personer, som kejsaren, på grund at deras republikanska åsigter, lät deportera efter statsstrecket den 2 December 1852. Icke mindre än 857 valmän blefvo då ryckta ur sina familjers sköte och förda öfver hafvet. Flertalet af dem hafva sedermera återvändt, och särskildt till dem vände sig prefektens tidning med hotelser 1 tohands ardalag: ,,Och I, revolutionens offer, I som redan e gång förut blifvit fördrifna ur ert fädernesland och bortryckta från hustrur och barn, hafven I förlorat ert förnuft, hafven I förblifvit döfva för sådane lärdomar? De åsigter, som en gång förut bragt er i förderf, skola göra det på nytt, ty det är I, som man ser omgifva hr Arago under hans