eo O-—uw6Ta—Dp4t1 6G festen, och genom skogen marscherade man nu till festplatsen. Framför dennal, var upprest en äreport, öfver hvilken lästes inskriften ypNaar Brödre kives, Hjemmet ödes, Men reises, naar de som Brödre mödes. Fredsplatsen sjelf var en ej serdeles stor, men lummig plats i skogen, der en med granris, flaggor och de nordiska konungarnas byster smyckad talarestol var upprest. Dessutom var platsen äfven prydd med löf och flaggor. Här försiggick den allvarliga delen af festen, i det talen här höllos från klockan 3 till 5. Det var en temligen läng tid, och då man, jemte de officielle talarne, lemnade ordet nästan åt enhvar, som begärde det — så att inalles 15 tal blefvo hällna, af hvilka flera blott voro omsägningar — kan man ej undra öfver, det många föredrogo att lägra sig i gräset, eller att samlas i små kotterier kring buteljerna, eller att promenera omkring i den vackra skogen; men ett stort antal qvarstannade dock äfven hela tiden och åhörde med mycken uppmärksamhet talens långa rad. Dessa sökte väsentligen att belysa den skandinaviska frågan från dess olika sidor, och med undantag af några enstaka extravaganser utaf talare ,hors ligne, kan man på det hela taget ingå på talarnes yttranden. Skandinavismens närvarande ståndpunkt blef isynnerhet, så förekom det mig, preciserad af amtmanden grefve Schulin. Sedan nemligen redaktör Ploug hälsat välkommen och sången I ,, vid Hilleröd afsjungits, yttrade Schulin i ett tal för nordens konungar och konungahus, att då ett möte sådant som detta inledes med ett lefve för nordens konungar och konungahus, måste enhvar kunna inse, att den nordiska tanken står i förbund med dessa och att det är en lojal tanke. Ju förståndigare skandinav man är, desto mera skall ( man glädja sig öfver, att norden har tvenne konungar och tvenne blomstrande konungahus. Vi vilja nemligen hvarken ett norden sådant som Margarethas eller sådant Carl Gustaf ville det, eller för att begagna ett exempel: ett norden sådant som Bismarcks Germanien. Vi vilja deremot ha tretalet inåt och endast ettalet utåt. Dermed utbringade han ett lefve för konungahusens förbindelse, hvarefter sången II afsjöngs. Att för öfrigt närmare ingå på talen 1 anser jag öfverflödigt. Det yttrades ickel! något nytt, och endast från formens sida!! erbjöd ett eller annat tal ett mer än vanligt intresse. Af talarnes följd nämner jag: d:r Bergman från Vinslöf, rådman Falkman från Malmö, som höll ett versifieradt föredrag under stor entusiasm, samt en slesvigare. Denne, som vid sitt blotta framträdande helsades med stormande jubel, tackade derför och lofvade bringa denna helsning tillbaka så långt de danska råmärkena stå i aydjutarnes hjertan. Han bragte sjelf en helsning från de sönderjyllands män, som bo närmast det ställe, der vi en gång ville se gränsen satt — vid Flensburg. De klaga icke, dessa män, de stå kraftigt emot, och tal:n bevittnade högt och ljudeligt i detta ögonblick, att sydjutarne voro icke blott danskar, utan skandinaver. — Efter honom följde red:r HRimestad, med ett af humor sprittande föredrag för folkupplysningens utbredande mellan nordens trenne folk ; overleerer Kraiberg från Århus talade för de 3 minnesdagarne: den 4 Juli 1844 (festen på Skamlingsbanke i Jutland, der den djerfve slesrigaren Laurids Skau uppträdde), den 4 Juli 1868, då 800 sydjutar gästade Århus, och den 4 Juli 1869, som vi firade i dag. — Redaktör Petersen från Throndhjem representerade norrmännen; d:r Rosenberg (en af de iirigaste skandinaver i Danmark) talade för den krigiska anden hos nationen, och i motsats till honom talade pastor Hostrup från Fredensbarg, studentkomediernas berömde författare, i ett af skämt och allvar omvexlande föredrag, för den nordiska qvinnan. — Äfven en jutsk bonde, Lars Larsen från Veiby, uppträdde och talade i ett mycket godt föredrag för de nordiske skaldernå. Å Ånnu fölide ett par talare: bokbindaren Nilsson från Lund och en sydjute, men tiden var förliden, och då nusiken blåste till uppbrott strömmade olk i stora skaror till de rundtom i skosen liggande förfriskningstälten. Nu börade det rätta folklifvet utveckla sig, men utt skildra detta skulle fordra en målares vensel. Der nyss de lyssnande skarorna nade stått för att uppfånga talarnes ord, svängde sig nu de unga i en munter dans, rots hetta och damm, medan musikkåren lade besatt talarestolen; andra deremot öredrogo den mjuka gräsmattan till danssolf. Inifrån skogen ljöd likaledes dansnusik; der var nemligen uppförd en dansstrad, och det mä väl vara, att dansen ler gick något mera ,lätt genom lunden. )e talrika förfriskningsställena zvoro alla ipptagna af folk, men många föredrogo utt lägra sig i gräset omkring den från semmet medförda, välförsedda matkorgen. r höllos då fester i smått. Talare uppdde, den ene efter den andre, utgjuande i små improviserade föredrag sina kandinaviska känslor, Inne i skogens sängar skymtade man här och der en hvit dädning eller ett fladdrande hattband, som ftecknade sig mot det ljusa gröna, och l12 — — — FA ho — — — —J2—