— U— ufJ.—. Mia Blandade ämnen. Tigerjägaren Adam White har för ej så länge sedan varit utsatt för en svår envigeskamp med en ostindisk tiger. ,.Sun redogör med mr Whites egna ord härför på följande sätt: ,,Jag hade ännu icke lång stund vandrat uppför dalen och höll mig på kanten af den nullah, till hvilken tigern tagit sin tillflykt, då jag, som uppmärksamt spejade åt alla sidor, märkte ett sakta brummande, hvilket alltid föregår detta djurs anfall. Knappt hade jag tid att blicka åt det håll, hvarifrån detta obehagliga ljud kom, innan en präktig tiger störtade emot mig från ett få 20 steg från stället aflägset busksnår. tade min dubbelbössa mot hans hufvud och afsköt högra pipan; kulan snuddade endast vid hans skalle och inträngde först vid högra örroten, utan att dock svårt såra honom. Genom detta mottagande hejdades han ett ögonblick, men kastade sig med ännu större raseri öfver mig, hvarvid jag afsköt andra skottet i bröstet på honom på mycket nära håll. Säret var dödligt, men tigerns språng var så häftigt, att han med ansträngande af sina sista krafter och i fruktansvärdt Taseri träffade mig, så att jag tillsammans med honom rullade från ,nullain utför en höjd af femton fot. Vi kommo tillsammans ned, der jag snart återhemtade mig och märkte mig ligga under min döde motståndare, hvars ofantliga hufvud hvilade på min venstra arm och öfvergöt mitt ansigte med blod. Eiter många ansträngningar befriade jag mig från honom, men fann dock vid försöket att uppstiga, att mitt ena ben var afbrutet. P detta ögonblick började mina bössbärare, hvilka vid första anblicken af tigern sprungit sin väg, att på ett för mig ganska oroande sätt skjuta på bonom. Eu timma efteråt hade man lagat i ordning en bår, hvarpå iag, med tigern bakom mig, af en inföding och hindner från grannskapet bars till mitt läger. — Så långt mr White, bvilken i artilleri-hospitalet i Jubbelpore, dit ban fördes, afled af sina lidna skador. Grefve Chorinsky. hvilken är bekant från giftmordsprocessen i fjol och som sednare från fästningen Rosenberg i Bajern fördes till en anstalt för sinnessjuka i närheten af Erlangen, har nu af läkarne blifvit förklarad för alldeles vanSinnig. Han kallar sig sjelf kejsar Nicolaus, konung Wilhelm, erkehertig Henrik eller Attila, påstår att han är gife med Marie Antoinette eller med prinsessan Dagmar och säger, att han är flera tusen år gammal och egentligen Adam, den första menniskan. Andra personer tilltalar han med godtyckliga namn, begär att de skola visa honom hyllning, utdelar embeten, undertecknar krigsrättsdomar o. s. v. Emellanåt urartar hans sanvett i fullkomligt raseri. Läkarne antaga, att hans lifskrafter snart skola vara uttömda. Chorinskys familj skall hafva yrkat på upphäfvande af bajerska ötverrattens dom, emedan det visat sig att den grundats på falska förutsättningar. Man torde påminna sig, att en berömd fransk läkare för sinnessjuka redan under ransakningarne förklarade Chorinsky för otillräknelig och förutsade. att han svart skulle blifva alldeles vansinnig. Amerikanarnes ogenerade sätt att vara. Yankeen, som spottar på mattorna, lägger benen på bordet, spörjer enhvar, första gången han sammanträffar med honom, hvad han har att lefva af, om han är gift eller ungkarl 0. 8. v. är en tillräckligt känd varelse. Men det är ej blott den manliga delen af befolkningen, som är utrustad med denna älskvärda likgiltighot för hvad vi i Europa kalla god ton, äfven det vackra könet tyckes vara i besittning af icke ringa gåfvor i detta hänseende. Ett löjligt exempel härpå berättar en engelsman, m:r Dixon, som har genomrest en stor del af Nordamerika och lemnat en ganska intressant skildring af dervarande törbålFanden i en bok, sow utkom i London 1867 under titeln New America-. — Då han en dag på en jernvägsstation under ett ögonblick hade gått ur kupeen, ötverraskades han hågligen vid sin återkomst öfver att se en ung dam, hvilken satt bredvid honom, helt ogeneradt röra om i hans nattsäck, upptaga ett par äpplen ur den och föra det ena till sina vackra tänder med ett lugn, som om hon till dem haft den bästa eganderätt i verlden, Man bör emellertid icke tro, att här en simpel stöld försiggick; på intet sätt. Den sköna dottern af Eva kunde blott icke emetstå nyfikenhetens demon. Hon ville anställa en jemsorelse emellar mr Dixons äpplen och sina egna, hvilket hon va så vänlig act upplysa honom om, då hon blef upp. mäårksam på hans förvånade min, i det att hon utan att på minsta sätt Synes förlägen, yttrad till ponom: Jag ville blott veta,iom edra äppler co bättre än mina! Språkligt. Samma språkinstinkt, sora af sele grafen gjort talekraften, har omdöpt velocipe den till ,, Vildpetter. Horace Vernet. I ett af Ollivier Messon nyän utgifvet arbete om Horaee Vernet inhemtas unde karakteristiska drag ur denne berömde konstnärs enskilda lif! På det hela taget var Vernet, som man kallade 10r den lustigaste och skälmaktigaste fransman een, utomordentligt medlidsam, och han kund aldrig vara vittne till någon smärta, utan at känna det djupaste deltagande. Och denna med lidsamma känsla blef lätt väckt och yttrade si alltid i rätt tid och på rätt ställe. Tusend exempel kunna bevittna detta. En morgou kon han fort körande i sin tilbury och stötte mot ei kärra, så att hans tangeståäng afbröts. En skylt målare, som nära bredvid stod uppå en stege oc! nålade några feta korfvar öfver en hökares bod kände den berömde artisten, sprang hastig af stegen och hopband stången med ett rer att Vernet kunde fortsätta sin väg. Men Ver ville icke säga blott ett enkelt tack: ha eep derföre paletten och penseln, sprang upp nwegen och målade i ett ögonblick den aptitligast skiaka. Emellan Rossinis enka och diktaren Paci! har en tvist uppstått. Fru Koni, har af s mans qvarlåtenskap sålt 160 musikstycken; Pac som skrifvit ord till de flesta, fordrar en deln at för säljningssumman men enkan vägrar att u hetala något och påstår att Pacinis manuskripte ctan hennes mans musik, äro värdelösa. Dem