Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 2

besynnerligt, men vid trettio års älder hade jag öfverlefvat ungdomens. längtan och lärt mig att frukta den frihet jag eftersträfvade. Jag tror att jag nästan älskade det mörka hemmet och den nakna heden och ställets dysterhet. Hvad den stora sköna verlden derbortom beträffade, hvad del kunde jag taga deri, och hvad hade jag att hoppas deraf nu? Var jag icke trettio år? Trettio år? Denna sanning var icke ny för mig. Jag hade tänkt derpå förut och tänkt derpå utan saknad; men i natt slog den mig med en känsla af obehag, sådan jag sällan erfarit. Halfva litvet redan gånget! — den sednare hälften ... Ah! den sednare hälften, hvad innebar den för mig? Lif, solsken, hopp? Nej — nej — ingenting sådant — ingenting sådant. Jag tillslöt mina ögon för lycka, som för någonting omöjligt och ville icke tänka derpå. Likväl kom det illbaka och tillbaka, och jag kunde icke bannlysa det. — En kris måste komma, hviskade tanken, — för eller senare — förr eller senare. Förr eller senare! — o, icke snart — icke på åratal kanske! Hvad skulle jag söra, då .... Ofrivilligt ryckte jag till mig juset och gick bort till sängen. Min far hade vändt sig om och låg tungt öfver venstra armen, med ansigtet tryckt mot kuddarne. Det var en obeqväm ställning, och jag undrade, att han kunde sofva så ugnt deri. Inga ryckningar, inga aforutna mumlanden, inga djupa ojemna indedrag nu! Återigen dristade jag mig, nycket törsigtigt, att vidröra den utsträckta randen. Någonting i den kalla, fuktiga veröringen, så lätt den var, förskräckte nig och, med darrande hast, kände jag