Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 2

äro något uppskakade, och gamla hågkomster äro för starka för mig. Han slog i litet mera cognac under det han sade detta, drack det hastigt och började åter gå fram och tillbaka mellan min soffa och dörren. Efter en stund tycktes han blifva ledsen vid detta och, hvilande armbågen mot spiselkappan, stod han der med ögonen sänkta mot golfvet, försjunken i djupa tankar. Hvad mig angär, åg jag fullkomligt stilla och såg på honom. Han hade varit vacker i sin ungdom — var ännu vacker, rödlett, gråhårig och ståtlig, med fina, hvita händer och ett småleende, mera sorgset än gladt. Artig sitt sätt och ytterst noggrann i sin klädsel, tanns der likväl en skugga af obeslutsamhet i hans väsen, en darrning irösten och händerna, ett par melankoliska drag omkring hans vänliga mun och tankfulla ögon, som vid första ögonkastet ingaf en känsla af nästan medlidande. Han stod der så länge, och ett ensligt if hade gjort mig till en så skarpsinnig akttagare, att jag hade tid nog att anaysera allt detta, innan han bytte om ställning. Omsider såg han upp, och hans gon mötte mina. Sedan tog han fram mn stol och satte sig ned bredvid mig. — Jag vågar säga, att ni undrar hvad ag har tänkt på? sade han suckande: — litt sista besök i detta hus var — var f en mycket plågsam beskaffenhet, Gartha. — Ni har då varit här förut? — Ja, jag har varit här två gånger örut. — Icke sedan jag kan minnas, doktor! (FaACvV