Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 2

— Jag kunde icke stanna derinne — ensam, svarade jag matt. Hon rusade förbi mig utan ett ord och gick in; men d:r Bryant tog mig vänligt vid handen och förmådde mig att åter sitta ned. — Jag är mycket ledsen att detta skulla hafva händt, sade han mildt. — Hur länge bar ni suttit här, utsatt för den fuktiga luften? Jag skakade på hufvudet, men försökte förgäkves att svara. — År ni sjuk? sade han, ännu hållande min hand, och betraktade mig med en slags begärlig nyfikenhet. — Pröfningen har varit för stor för er, stackars barn! och ni har måst bära den ensam. Ni har väl ingenting emot att följa med mig in nu? Åter skakade jag på hufvudet, och han bar, snarare än ledde, mig till det rum, i hvilket jag sof, då Janet för så många timmar sedan väckte mig. Med en qvinnas ömhet, lade han mig på soffan, svepte in mig i sbawlarne, som förut varit min betäckning, och gned mina iskalla händer mellan sina. Då gaf den sista återstoden af min sinnesstyrka vika, och jag brast i tårar. — Jag hade aldrig sett döden förr, sade jag snyftande. — Jag kunde ej hjelpa det. — Naturligtvis icke, svarade han hastigt och mildrande. — Naturligtvis icke. Den är alltid fruktansvärd, till och med för mig. Hur mycket mer då för er, Gartha! Han kallade mig Gartha, liksom om han redan känt mig i åratal, och strök mildt bort håret ur min panna. — Hör på, fortsatte han, — min pligt