Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

Och åter klagade och suckade han och plockade på det tunga sängomhänget. — Åh, sir, utbrast jag, — tänk ej på penningar nu! Låt Janet gå efter m:r Bryant. : — Du måste hålla henne ur vägen då, sade han skyndsamt. — Hvem sir? Janet? — Nej — din mor. Min mor! Jag studsade, förskräckt och förvirrad. . — Tyst! hviskade han, med en yrande blick. — Tyst! Hon var här nyss. Hon stod vid foten af min säng, och Eleanor var med henne. Stackars Eleanor! Jag steg hastigt upp och drog Janet mot dörren. — Gå, gå, Janet! utropade jag i dödlig ångest. — Han yrar — hör du icke? Min Gud! hvad skall jag göra? O, gå efter honom — gå efter doktorn? — Har herrn samtyckt? frågade gumman tvekande. — Jag törs inte gå, utan att han samtyckt. — Samtyckt eller icke betyder föga nu. Jag skall svara för allt — taga all skulden på mig — 0, Janet, kära Janet, gå! Men Janet ville ogerna göra det utan tillåtelse. Huru sjelfrådig hon än var, hade aldrig någonting förmått henne att handla i strid med hans oinskränkta myndighet. — Det är goda tre mil öfver myrn, sade hon, sökande en förevändning. — Och der är intet månsken, som är värdt att tala om. Det vore bättre att ni väntade till morgonen, och då ger han kanske sjelf tillåtelse. Jag ryckte till mig en hatt, som hängde bakom dörren. — Låt mig gå! utropade jag otåligt.