Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 1

Jag skakade på hufvudet, mumlade någonting om att åter försöka somna och kröp ihop med ansigtet mot väggen, rysande som förut. Men denna gång var det safängt, ty hvarje sinne tycktes skärpt till en plågsam grad. Det långsamma pickandet af den stora klockan i salen — Janets enformiga vaggande af och an på sin stol — blåstens ängsliga hvinande öfver heden, allt plågade och oroade mig till den högsta grad af nervös retlighet. Likväl låg jag fullkomligt stilla och lyssnade till ljuden, hur de kommo och gingo och upprepades omoch omoch omigen. Framförallt lyssnade jag efter någon rörelse i rummet ofvanför. Detta räckte länge. Slutligen hörde jag min far ringa. Vi voro båda ögonblickligen uppe. Janet, som fått försprånget, inträdde först i rummet. — Hvar är Gartha? hörde jag honom säga. — Hvar är Gartha? Hvarföre är jag ensam? Hvar är Gartha, säger jag? Den knarriga tonen och de magra fingrarne, som kraftlöst plockade på sängomhänget, slogo mig med fasa. — Här är jag, sir, sade jag i det jag närmade mig sängen. — Är ni bättre nu? Han såg skarpt upp, då jag talade, och skakade på hufvudet. — Hvarföre frågar du? sade han till och med wiesigare än förut. — Du lär inte bry dig om hur jag mår. Jag kunde ligga här och dö, utan att du visste någonting derom. Jag svarade icke, men Janet åtog sig mitt f.rsvar. — Ni borde skämmas för er sjelf, Martin Wylde! utbrast hon sträft. — Inte bry sig om er! Ni vet inte, att det stackars