vandrade de på en omväg genom trädgården till sitt mål. Fortis sade ej något; en stor förändring hade försiggått hos honom under den sista halftimman. Hans förra önskan hade slutligen antagit en bestämd form; alla hans tankar riktades mot en enda förtrollande bild, — den hulda Rosa. Han var tyst och skred framåt likasom drömmande. Han tycktes ej känna den lätta tryckningen af handen, som hvilade på hans arm. Äfven Gabriele teg; denna tystnad var till och med välkommen för henne; men hon observerade förstulet sin ledsagare. Åsynen af den väntansfulia förtjusning, som afspeglade sig i hans anletsdrag, gjorde hennes hjerta oändligt godt. Det smärtade henne ej att han icke mera hade ett ord eller en blick för henne. Omkring en fjerdedels timma derefter hade den vision gått i fullbordan, som pade föresväfvat Fortis i hans näst sista ref. . Han knäböjde inför sin hulda Rosa och läste i hennes själ. Gabriele hade obemärkt smugit sig bort. Ingendera hade märkt att hon aflägsnat sig. Det var en fremmande trollverld, i hvilken Rosa och Fortis befunno sig, och hvilken utplånade jorden från deras blickar. Det förflutna och det tillkommande hade för dem erhållit en annan, aldrig förr anad betydelse. Hvarthän de än riktade sina tankar, så mötte de öfverallt så förtrollande bilder, att de knappt kunde fatta em. Då de slutligen åter sågo sig försatta på jorden, hvilade de i sina föräldrars örmar. Glädjetårar skimrade i de trogna